I trädets skugga

Höstlöv.
Jag ser dem nu. De faller, långsamt, ett efter ett. Några fastnar där, mitt i luften, bara så att jag ska kunna granska dem ytterligare. Jag gör det, också – jag granskar den gula färgen, de röda fläckarna, det gröna som inte ens finns kvar där längre – och jag granskar dem länge, så länge att jag bara behöver blinka för att inse att de legat på marken ett bra tag utan att jag märkt av när de landat.
Höstlöv. Alla dessa höstlöv.
Jag har alltid avskytt hösten. Den har varit regnig, grå, och helt enkelt alldeles för trist för min smak. Lövens färggrannhet har varat i någon vecka, men inte utan att de fallit till marken och blivit till brunt, trist skräp som är i vägen när man ska gå. Just nu sitter jag i trädets skugga under höstens hjärta, men den bistra verkligheten jag vet kommer uppenbara sig snart nog känns märkligt avlägsen.
Vad fick mig att ändra mig? Vad ändrade mig?
Svaret är något av en besvikelse; ingenting ändrade mig, allra minst jag själv. Jag är densamma som jag alltid varit, och alltid kommer vara. Men någonting känns ändå annorlunda. Något som alltid suttit i roten till mitt tankesätt som, om så bara för stunden, plötsligt bytts ut mot någonting annat.
Höstlöv. Färger. Jag skrattar till. Alla dessa färger.

Jag skrattar, men plötsligt gråter jag. Hösten är över, och snön faller ned. Snöflingorna är svårare att urskilja än löven var, särskilt om man – som jag – inte har helt perfekt syn, men antingen är det fantasin som spelar mig ett spratt eller så lyckas jag. Har jag lyckats?
Jag vaknar. En dröm. Självklart var det en dröm – det är ju vår nu, och jag plockar blommor i den varma vinden … Ännu snabbare än så blev det sommar. Ljuva, varma sommar, fylld av blommor, bin och getingstick.

Sedan är jag tillbaka. Jag skrattar fortfarande. Hösten. Höstlöv. Höstskugga, skuggan av höstens hjärta. Eller bara skuggan av ett träd. Jag har aldrig tyckt om hösten, men nu när jag sitter där som bäst har jag svårt att känna vad jag alltid känner när oktober närmar sig. Jag är lycklig, och det är något jag inte bryr mig om att ifrågasätta. Jag är lycklig.

Jag smakar på orden. Hösten, höstlöv, höstskugga. Lycka.
Jodå, det smakar gott.

The Vines – Autumn Shade II

St Harry och Drake, del 8 (sista delen)

När man dog i Harrys värld låg inte kroppen kvar där den lämnats för att ruttna, som den gör i vår. I den här världen försvann kroppen genast – cellerna gjorde sig fria, och kroppen splittrades i tusentals delar som spreds med vinden. Om man tänker efter innebar det att luften var fylld av gamla lik, men ingen tänkte någonsin på det. Det var bara så det var.
När Harry rusade till platsen Drake vägrat flytta sig ifrån på dagar och fann den tom blev han därför övertygad om att de kommit för sent. Just när han var i mitten av att hantera chocken hörde han Mary någonstans i bakgrunden. När han vände sig om insåg han att hon hittat honom bakom slottet: Drake hade flyttat sig. Det var svårt för Harry att inte hoppa av glädje, men kunskapen att hoppet ändå var förlorat hindrade honom.
Synen av Drake var exakt densamma som tidigare bortsett från bakgrunden, men faktumet att han hade flyttat sig gjorde ändå att Harry vågade tilltala honom.
”Hur mår du?” Frågade han och satte sig på knä nära Drakes ansikte. Det visade inget tecken på att ha hört, men han svarade.
”Du försvann.”
Harry nickade. ”Jag hittade spegeln. Jag trodde jag kunde hitta någon som …” En tår rann nerför kinden, men han låtsades inte om den. ”Det kommer bli bra, Drake. Det …”
”Det blir inte bra”, Drake blundade och tog ett andetag, ”Tror du inte jag redan vet det? Det gör fortfarande ont. Det är för sent.” Han öppnade ögonen och höjde blicken mot Harrys. ”Du vet det också. Eller hur?”
Harry visste, men aldrig att han tänkte erkänna att det var för sent för Drake på hans egen dödsbädd; i Drakes ögon syntes det tydligt att det inte kunde vara något annat. ”Det kommer bli bra”, envisades han, men snörvlandet förstörde fullkomligt meningen med meningen.
”Det gör ont”, sade Drake tyst. Harry såg eftertänksamt på honom. Så tog han ett tag om hans nacke, flyttade sig lite framåt och lät drakens huvud vila i sitt knä istället för den hårda marken. Huvudet var bara lite mindre än hans hela överkropp, men tyngden var det sista han tänkte på. Drake slöt ögonen igen, och Harry snyftade till.
”Det går över”, viskade han, ”Räkna till tre, och så är det över sedan … eller hur?”
Drake andades ut.
Ett, två, tre.
Sedan var det över.
Harry behövde inte känna hur kroppen slutade röra sig upp och ner av andetagen; han visste. Och han grät.
Han grät och grät, mer än någonsin. Det var som om alla tårar han fortfarande hade inom sig slogs om att få komma ut först, och det tog inte slut snabbt. Han fortsatte gråta, även efter att tårarna tagit slut. Han grät över Drake – över den livlösa kroppen, över livet han aldrig fått chansen att leva. Mary stod hjälplöst och såg på dem. Hon var ingen idiot; hon förstod att allt hon kunde säga bara skulle göra det hela värre, och hon förstod att ingenting skulle vara som det varit igen. Men hon stod kvar, för hon visste att han behövde henne där även om hon inte fick säga något.
Harry slutade gråta när han kände hur kroppen började försvinna. Först då såg han på Mary, bad henne hjälpa till och reste sig upp. Tillsammans lyckades de knuffa Drakes kropp över kanten, och tillsammans såg de den spridas med vinden.
Harry var fri nu. Drake fanns inte längre där för att hindra honom från att återvända hem. Han var helt fri. Varför var han inte lycklig?
Mary fattade hans hand, och han kramade den. Beröringen tog honom tillbaka till verkligheten, och han ryckte till när han plötsligt visste vad han skulle göra. Det var anledningen till att han förts hit till att börja med – det var livets egen vits till honom, och egentligen borde han väl ha vetat det så fort han fått höra hur Drake hamnat på en plats som denna.
”Mary”, sade han lugnt utan att se på henne, ”Jag tänker ta mig till drakarnas värld på något sätt. Det finns någon där jag vill prata med.”
Mary ställde inga frågor. ”Okej.”

Och alla levde lyckliga i alla sina dagar.

St Harry och Drake, del 7

Elva månader hade gått, men han älskade henne fortfarande. Det ändrade inte faktumet att hon kysst hans bror, eller att de kanske fortfarande var tillsammans nu. Ingen hade ju förväntat sig att Harry skulle dyka upp.
”Du är tillbaka”, konstaterade hon, och han skymtade något glansigt i hennes ögon. Om hon skulle gråta skulle han också börja av helt andra orsaker, och han kunde inte låta det hända.
”Det hade du inte förväntat dig, va?” Han fnyste, och började gå. ”Synd att jag skulle komma och förstöra ditt blivande perfekta liv med min bror”, lade han till när han passerade henne. Hon stirrade på honom.
”Vilken av dem?” Viskade hon oförstående.
Vad hade han hetat? Harry hade undvikit att tänka hans namn under ett års tid, så det tog en sekund att minnas. ”Christopher.”
”Varför skulle jag ha ett förhållande med Christopher?”
”Snälla”, han vände sig ilsket mot henne, ”Ni kysstes – jag såg det!”
”Det var en kyss, för snart ett år sedan! Han kysste mig – Harry, du var försvunnen! Jag trodde du aldrig skulle komma tillbaka, och han … han kysstes som du.”
Hon rodnade när hon sade det sista, men han lade knappt märke till det. ”Harry, jag har älskat dig hela den här tiden och jag älskar dig fortfarande”, viskade hon. Han tog ett steg bakåt.
”Jag måste göra en sak”, viskade han.
Gång på gång glömde han nästan bort Drake, men han fick inte låta sig distraheras. Inte ens av Mary.
Han ville springa, men någon del inom honom ville fortfarande ge Mary en chans att följa efter honom. Han ignorerade hennes skrik, men kunde inte ignorera hela henne. Om hon kysste honom skulle han ta tillbaka henne i ett hjärtslag, men han tänkte inte vara den som kysste henne först. Inte just nu, åtminstone.
Han gick snabbare och snabbare, och Mary fortsatte följa efter honom. Först när han såg sitt barndomshem började han springa, men efter bara några steg tog Mary tag i honom och ställde sig framför honom.
”Sluta ignorera mig!” Nästan skrek hon, ”Var har du varit!?”
”Jag har varit i ett svävande slott i himlen”, skrek han tillbaka, gjorde sig fri ur hennes grepp och började ta sig vidare. Hon fortsatte envist efter honom, även om hon inte visste varför han betedde sig som han gjorde.
Harry gick med stadiga steg, men hans tankar gled ifrån honom. Älskade Mary honom verkligen fortfarande, eller var hon bara nyfiken? Han vågade inte hoppas – han vägrade gå igenom samma sak som när han sett henne med någon annan igen. Men tanken på att vara tillbaka med henne, känslan av hennes läppar och att bara veta att han hade henne … allt överväldigade honom, och när han fick syn på en av drakarna som skötte trädgården reagerade han knappt.
Sekunden därpå hoppade han till, och rusade dit. ”Drake!” Skrek han, och önskade att han visste vad den här mycket mindre draken hette. ”Vad heter du?”
Draken såg storögd på honom en stund. Utan tvekan kände den igen honom, men den måste också ha vetat att han alltid trott att de inte kunde prata. När den öppnade munnen stammade den lite, men Harry hörde det knappt.
”E … Elphie, sir.”
”Kalla mig inte Sir, jag heter Harry. Får jag ställa några frågor?”
Draken bara fortsatte glo på honom, men även om nickningen knappt syntes fanns den där. ”Bra.” Harry satte sig ner på huk bredvid den och frågade: ”Jag vet att du blivit förvisad. Varför?”
Draken tycktes fortfarande vara alltför förvånad för att kunna prata, men Harry väntade tålmodigt, likt hur Drake brukade väntade när han själv fick svårt att prata. ”Jag undrade vad som fanns utanför … vår värld. Så de kastade ut mig.”
Harry höjde ögonbrynen, men ingenting kunde förvåna honom mer. ”Jag togs till ett svävande slott … genom en spegel, tror jag”, förklarade han för Elphie, ”Och jag mötte en drake – hans namn var Drake, och han var större än er andra. Vet du vem det är?”
Elphie nickade. ”Jag förvisades en månad efter … att det tog slut.”
Med ens undrade Harry om hon varit en av de som väntat utanför Drakes hus för att kunna kasta saker på honom, men frågade inte. ”Han är sjuk. Han hostar ofta, och innan jag tvingade honom att försöka hade han glömt bort hur man flyger. Nu ligger han bara där och har för ont för att kunna röra sig. Han äter bara vad jag lägger i hans mun, och han svarar inte på tilltal. Vet du vad som …?”
”Vid det här laget är han död”, sade Elphie hjärtlöst, ”Om han legat i dagar borde han vara död, såvida han inte är ihärdig.”
Harry fick snart klart för sig exakt vad det rörde sig om. Cinnyx var en känd sjukdom bland drakarna, och Drake hade definitivt drabbats av den. Inte bara det – om han inte redan passerat den befann han sig i slutet av processen.
”Det måste finnas något sätt”, viskade Harry och kände återigen tårarna mot ögonlocken, ”Det måste …”
”Du kom genom en spegel och du kan återvända genom en spegel”, avbröt Elphie honom, ”Jag antar att du vet hur man gör.”
Hans huvud arbetade långsamt, men så snabbt om man såg honom utifrån. Ett tackande rann automatiskt ur honom, och även om benen knappt ville bära honom lyckades han resa sig upp och möta Marys blick. Vad var det han tänkt för några minuter sedan? Visst ja; han skulle inte vara den som kysste henne först.
Därför tog han ett steg framåt och gjorde det nu. Om Drake verkligen var död, då … då var Mary den sista han också ville förlora. Trots allt.
Efter en sekunds betänketid tog han ett fast tag om Marys handled och rusade tillbaka till staden, in på närmaste restaurangs toalett. Innan Mary hann fråga eller protestera, vilket hon var på vippen till att göra, lade han sitt ena pekfinger på hennes läppar.
”Han kanske redan är död. Om inte vill jag finnas där när det händer.”
När hon insåg att det var det enda svar hon skulle få, nickade hon. ”Jag följer med.”

St Harry och Drake, del 6

Drake stannade kvar liggandes på samma plats som de landat på i flera dagar. Han svarade inte på tilltal, och för att han överhuvudtaget skulle äta tvingades Harry lägga mat direkt i hans mun. Ofta satt han bredvid och höll honom sällskap även om han aldrig fick något svar på vad han sade. Han vägrade tänka på frågan om vad som skulle hända nu; för både Drakes och sin egen skull tvingade han sig att hålla hoppet uppe. Han behövde inte tänka på vad som hänt när de flög, för när han såg tillbaka insåg han att Drake aldrig kunde ha varit vid full hälsa. Han hade hostat åtskilliga gånger, och även om Harry inte tagit det på allvar så hade han bleknat.

Och att bara glömma bort hur man flög … det kunde inte vara normalt. Sedan detta.

Nej, faktumet att någonting inte stod rätt till kom sig inte det minsta otydligt. Harry gick av och an och undrade vad han skulle göra, tills han insåg att han bodde i ett enormt slott med flera rum vars innehåll han aldrig riktigt reflekterat över. Om chansen så var liten att där skulle finnas någonting som kunde hjälpa, så var det ändå värt ett försök. Harry började gå in och ut ur varje rum som fanns i slottet, noggrant granskandes allt han kunde hitta, hur till synes ohjälpsamt det än kunde vara.

För varje misslyckande sänktes hans självförtroende en aning, men han fortsatte; det var det enda som fick honom att inte förlora hoppet totalt. Men fortfarande började tanken gro hos honom, tanken på drakarna därhemma. Han hade ingen aning om på vilket sätt Drake var sjuk, han visste knappt vad han skulle leta efter. Men Drakarna därhemma, de kanske visste. Han visste inte hur lång tid som hade gått sedan han senast velat komma hem så desperat, men för första gången var det inte för hans egen skull.

När han gick in i ett av rummen allra längst in i slottet, tomt sånär som på en spegel, nådde tårarna hans ögon igen. Utan att tänka ställde han sig framför spegeln och bara grät. ”Jag vill komma hem”, viskade han snyftande till sin spegelbild, ”Gud, jag vill hem.”
Han stirrade in i spegeln i väntan på – eller hopp om – att något skulle hända. Och långsamt hände det: bakgrunden i spegeln började förändras, tegelstenarna slog sig ihop och bildade stugor hus och golvet bildade gator. Han vågade inte se sig omkring, för han visste att förbannelsen skulle brytas om han gjorde det. Istället tog han ett steg framåt och stirrade på vad som fanns bakom sin spegelbild, för han kände varenda stuga, varenda sten på gatan. Varenda människa som gick förbi utan att ge honom så mycket som en blick; han fanns inte där, han var osynlig för dem.

Som förtrollad fortsatte han gå mot sig själv i spegeln. Lika långsamt som han gick höjde han sin darrande hand och rörde vid spegeln, som om han vetat exakt hur han skulle bära sig åt från början. Han blev inte ens förvånad när handen försvann in i spegeln som om den bestått av vatten; lugnt fortsatte han framåt. Han hade slutat gråta nu – han visste att det skulle bli bra igen. Han var övertygad om det. Han skulle hitta drakarna hos sina föräldrar, fråga ut dem och sedan … sedan skulle han befria dem. Det var det enda rätta han kunde göra – han visste inte vad de blivit förvisade för, men med tanke vad som hänt Drake skulle han inte bli förvånad om det visade sig vara något inte alltför allvarligt.

Han tog ett steg rakt in i spegeln, och i nästa sekund var han hemma igen. Framför sig hade han samma stugor som tidigare funnits bakom honom, och bakom sig hade han ett skyltfönster. Han behövde inte vända sig om för att veta det – han hittade i staden med förbundna ögon.

Han skrattade till, och den sista tåren som dröjt sig kvar i hans öga rann nerför kinden. Han kunde namnet på alla människor som gick förbi, och han kunde lätt gissa vart de skulle. Ett år, och ingenting hade förändrats.

Gladare än någonsin – för en sekund glömde han nästan bort Drake uppe i slottet – vandrade han genom staden och bara njöt av scenen. Då fick han syn på henne.

Hon hade också förändrats. Det ljusbruna, lockiga håret hade plattats till och färgats mörkare. Hennes sminkstil var annorlunda, och han kunde inte minnas något av kläderna hon hade på sig. Han borde ha blivit överlycklig bara av att se henne, men kunde inte. Ansiktet spändes och all glädje försvann.

Hon stirrade också på honom; ett fåtal gånger öppnade hon munnen, men stängde den alltid igen. Vem som helst kunde tro att hon tappat talförmågan, men han kände henne tillräckligt bra för att veta att det var omöjligt.

”Kom igen, Mary, bara säg något”, snäste han ur sig, ”Att prata har aldrig varit ditt problem.”

St Harry och Drake, del 5

Harry var inte till hundra procent säker på att hans plan skulle fungera, men han ville mer än något annat känna att det var värt ett försök. Om Drake verkligen glömt hur man gjorde var Harrys sätt det enda som skulle fungera, och tanken på att få någonting att hända däruppe gjorde Harry så ivrig att han knappt tänkte efter som han vanligtvis skulle ha gjort. Den delen skötte Drake gott och väl åt honom, men Harry lyssnade inte på hans invändningar; han var trots allt tillräckligt säker på sin idé för att våga vilja utföra den.

Tanken följde samma princip som den hans föräldrar utgått från när de lärt sina barn att simma. Harry hade lärt sig genom att puttas i sjön, och adrenalinet lyckats hålla honom flytande. Även om han inte kunde putta den alldeles för tunga Drake borde adrenalinkicken i vilket fall komma smygande om marken under honom försvann.

Till en början hade Drake vägrat, och han var fortfarande motvillig, men Harry misstänkte att viljan att kunna flyga var starkare och i kombination med hans egen entusiasm segrade den snart över motviljan. Genom att påpeka hur mycket större chansen skulle bli att lyckas skulle vara om Harry skulle vara med lyckades han till och med få till sig en plats på ryggen dagen för flygandet.

”Tänk bara på hur fåglarna gör”, sade den överentusiastiske Harry till den fortfarande tveksamme Drake när de väl stod en bit från kanten, redo att ta sats. Han svarade med att nicka och svälja, men sade ingenting.

På det viset stod de blickstilla en lång stund. Drake rörde sig inte ur fläcken, och Harry kunde känna hur han darrade, och hoppade ner från ryggen. Det fanns ingen mening med att tvinga honom om han absolut inte ville – eller, ingen mening som var värd det.

”Gör det inte för min skull”, sade han och såg honom allvarligt i ögonen, ”gör det för din egen.”

Drake fortsatte stirra rakt fram som om han inte hört. Harry fortsatte vänta på ett svar.

”Jag önskar att jag ville”, kom det till slut. Han darrade på rösten. ”Jag önskar jag vågade.”

”Om du önskar det vill du egentligen. Du behöver bara svälja din klokhet och acceptera det våghalsiga.” Han log lugnt och ställde sig åt sidan. ”Själv brukar jag räkna till tre när jag känner mig motig – ett två tre, och sedan har jag inget annat val än att göra det.”

Drake höll sig tyst, som om han tänkte över idén. ”Ett två tre”, mumlade han ohörbart, och nästa sekund föll Harry till marken av lufttrycket och chocken; Drake hade rusat iväg snabbare än blixten, och när Harry reste sig upp var han borta för länge sedan.

Lugnt stod han kvar och såg sig omkring efter honom, men såg ingenting på en bra stund. Med ens började en klump i magen bildas och han blev alldeles kall – tänk om det hade misslyckats? Tänk om hans teori inte alls hade stämt, och Drake hjälplöst störtade till marken i denna stund, om han inte redan hade nått den?

Uttryckslös stirrade han tomt framför sig och kände tårarna komma till ögonen. Jag dödade honom, tänkte han chockat. Desperat försökte han hålla hoppet uppe, men inte förrän han såg en prick långt borta långsamt – men ändå väldigt snabbt – bli större, insåg han att han inte hade någon anledning att gråta. Drake levde. Han skrattade till, och grät nästan av lycka när draken landade utmed marken och sprang emot honom. ”Hoppa på i farten!” Skrek han, ”Du kommer älska det!”

Harry hann nätt och jämt reagera, och så fort han satt stadigt och höll ett snabbt tag om Drake bar det av igen, återigen med blixtfart. Han kände hur marken under dem försvann, och det var underbart. Känslan gick inte att förklara – det var som om alla sorger han någonsin känt inte spelade någon roll, och hela världen tillhörde honom. Han stadgade greppet om Drakes kropp med benen, och sträckte ut armarna.

Det var som om han flög helt av sig själv: underbart. Han skrattade, och såg molnen under sig på ett helt annat sätt än han gjort det senaste året. Det kändes som om det varade för evigt, men det var över så snabbt. Med ens kände han hur Drake spände hela sin kropp, och de enorma vingarna slutade röra på sig. Sekunden innan han hunnit förstå vad som skulle hända föll de handlöst, och nätt och jämnt lyckades han ta ett hårt tag runt Drakes hals med armarna.

”Vad gör du!?” Skrek han, livrädd för vad som skulle komma. Allt blev vitt; de föll genom ett moln.

”Ont”, sade Drake hjälplöst, ”Det gör ont.”

Kylan han känt inombords tidigare kom tillbaka, och han fortsatte skrika: ”Du måste flyga! Flyg tillbaka, och …”

”Jag kan inte!” Lidandet hördes tydligt i hans röst, och Harry hatade hur lite han kunde göra åt det. ”Jag kan inte minnas, inte när det gör såhär ont …”

Harry svalde. ”Räkna till tre!” Skrek han, och kände hur han föll ifrån sina egna tårar, ”Räkna till tre, sedan flyger du! Du minns, Drake, jag vet det!”

Drake hostade, och Harry fick en klump i magen. ”Du klarar det här!” Fortsatte han skrika, ”Det är snart över, om du bara tar oss tillbaka till slottet!”

I den stunden var det som om Drake bestämde sig. Han räknade till tre, och vingarna började röra sig igen. Först prövande, som om han ville se om de fortfarande fungerade. Sedan större och större rörelser, tills de slutade falla och började flyga uppåt. Men inte med samma känsla som förut; vingarna rörde sig i samma takt som Drake flåsade, och Harry avskydde att allt han kunde göra var att sitta på hans rygg som en börda och skrika åt honom att fortsätta. Tårarna rann fortfarande från ögonen, men han vägrade börja gråta. Harry må kanske vara sekunder ifrån döden, men han hade sin stolthet kvar – han vägrade dö i mitten av en snyftning.

När de såg slottet fick Drake ny energi, men även om det bara tog några sekunder innan de nådde dit kändes det som en evighet innan de kraschade ner i marken och båda förlorade lusten att röra på sig överhuvudtaget. Harry slängdes av Drakes rygg, men gjorde sig inte allvarligt illa. Han höjde blicken och såg på sin vän, som låg med ryggen vänd mot honom. Kroppen höjdes och sänktes i flåsningar, och Harry visste att det här inte var normalt. Det kunde inte vara normalt.

St Harry och Drake, del 4

Den här novellen lär hålla Eldis aktivt ett bra tag framöver …

De följande dagarna kände inte Harry något behov av att ta fram kikaren och se ner på sin familj överhuvudtaget. När nyfikenheten väl kom var det inget att göra något åt; kikaren var borta. Han försökte koncentrera sig på andra saker – läsa böcker, laga mat till den mån han kunde, rita bilder, lägga pussel och så vidare – men i slutändan började han alltid undra vad som pågick därhemma.

”Jag har tänkt på en sak”, sade han till draken rätt upp och ner en dag när frågan i själva verket just slagit honom, ”Jag vet inte vad du heter.”

”Drake”, kom svaret, och det syntes tydligt att det inte vad något skämt. ”Mina föräldrar döpte mig under höjden av sin kreativitet.”

”Det kunde ha varit värre”, sade Harry efter en kort stunds tystnad och ryckte på axlarna, ”Du kunde ha hetat Draken.”

”Jovars”, Drake hostade, ”Jag kunde ha varit tvungen att vistas bland folk.”

Harry log åt sig själv, men kunde inte skratta. Det blev alltid så, att deras pratstunder aldrig fick ett ordentligt slut. Bara en lång tystnad.
Men det var aldrig någon obehaglig tystnad, som man lätt skulle kunna tro. Bara en vanlig tystnad, vänner emellan.

Det är underligt hur tiden kan gå så fort när den i själva verket går så långsamt. Harry vaknade varje dag med känslan av att den aldrig skulle ta slut, och även om han inte levde världens roligaste liv gick månaderna vidare. Tiden försvann framför hans ögon, och aldrig slutade han undra vart den tog vägen. Han jämrade sig inte över sin situation; tvärtom hade han börjat bli glad åt den. Han visste inte varför, men han visste att någonting hände med honom varje dag. Efter nästan ett år var hans attityd till världen helt annorlunda än den varit när han vaknat upp i sitt rum första morgonen, och den största förändringen skedde när Drake hittade honom sittandes vid kanten, där han ofta satt, och lugnt sade:

”Jag är inte kär i dig. Jag tror inte jag någonsin var det – jag har aldrig känt själva känslan, och … jämför det med när du ser en söt hundvalp. Jag missförstod det.”

Harry kunde inte låta bli att skratta till åt det. ”Jag är en hundvalp”, konstaterade han, följt av ett gapskratt. Tidigare skulle han ha jämrat sig i dagar över att hela hans vistelse där varit för ingenting – eller snarare hade han tvingat draken att ta hem honom, eftersom det inte längre fanns något skäl för honom att vara kvar däruppe. Nu kunde han bara skratta åt allt. Åt livet – åt smärtan och ilskan det kunde bringa, men också åt lyckan som kommit därefter.

Livet är absurt på det viset – man grubblar och grubblar över vad som är meningen med det. Man gråter över hur smärtsamt det är, man tar det ifrån sig när man inte vill behålla det. Harry skrattade åt det; Harry förstod hur komiskt hela begreppet ”liv” egentligen var, och han skrattade åt hur rädd han var att återvända till det.

En dag, när det gått exakt ett år, satte sig Harry som vanligt vid kanten igen. Lugnt såg han ner på de tjocka molnen, såsom han brukade göra. Det kändes som om de skulle ta emot honom likt enorma kuddar om han föll ner på dem, men han visste mycket väl att det inte stämde.

Ändå var det ingenting som tog emot nu, såsom det varit för ett år sedan när han övervägt tanken att hoppa. Ingenting hindrade honom när han spände armarna för att putta ifrån, och det hela kändes mer som ett experiment än verklighet. Som om han gjorde det bara för att se om han kunde.

Så fort han gjort det visste han dock att han släppt taget om någonting värdefullt, och med ens ville han ingenting hellre än att komma tillbaka upp igen, till slottet, till Drake. Därför kom det mer som en lättad pust än en tappad anda när den enorma handen med klor istället för naglar tog sig runt hans bröstkorg och hejdade fallet.

”Du skulle ha ångrat dig halvvägs ner”, sade Drake bakom honom.

”Jag ångrade mig redan”, sade Harry sanningsenligt, men så fort han befann sig på fast mark igen rynkade han på ögonbrynen. Det var något över hela bilden som inte stämde – Drake var, som namnet antydde, en Drake. Han hade vingar, han kunde flyga. Att fånga honom med handen måste ha varit en onödigt smärtsam kraftansträngning, så varför göra det?

”Drake”, mumlade han fundersamt på vägen tillbaka in i slottet, ”Jag har varit här i ett år. Hur kommer det sig att jag aldrig sett dig flyga?”

Tystnad. Kanske var det bara i hans eget huvud, men Harry kunde nästan urskilja något rött bakom den gröna fjällen. Rodnade han? Svaret på frågan dröjde, men när de väl var över tröskeln kom det. ”För att jag inte kan.”

Harry hostade till och vände sig chockat om. Drake såg skamset ner i marken. ”Ursäkta?”

”Jag kunde förut”, sade han hastigt, ”Men en dag bara … glömde jag bort. Sådant händer ibland.”

Harry stirrade på honom. ”Hur vanligt är det? Bland de andra drakarna, menar jag. Att bara glömma bort något?”

Drake tog sig några sekunder åt att fundera. ”Nu när jag tänker efter kan jag inte minnas att någon av de andra någonsin gjorde det. Jag glömmer bort saker jag har kunnat ibland, och sedan kan jag inte komma ihåg dem längre.”

Han hostade till, och Harry bara fortsatte stirra. ”Du måste kunna”, sade han uttryckslöst, ”Det måste finnas därinne någonstans.”

”Kanske”, Drake rynkade ögonbrynen, ”Jag vågar inte chansa.”

”Du borde”, sade Harry allvarligt. Så fick han en idé, och det allvarliga gick över till ett flin. ”Tänker du samma sak som jag?”
Drake såg ängsligt på honom. ”Det hoppas jag verkligen inte.”