Feeds:
Inlägg
Kommentarer

I trädets skugga

Höstlöv.
Jag ser dem nu. De faller, långsamt, ett efter ett. Några fastnar där, mitt i luften, bara så att jag ska kunna granska dem ytterligare. Jag gör det, också – jag granskar den gula färgen, de röda fläckarna, det gröna som inte ens finns kvar där längre – och jag granskar dem länge, så länge att jag bara behöver blinka för att inse att de legat på marken ett bra tag utan att jag märkt av när de landat.
Höstlöv. Alla dessa höstlöv.
Jag har alltid avskytt hösten. Den har varit regnig, grå, och helt enkelt alldeles för trist för min smak. Lövens färggrannhet har varat i någon vecka, men inte utan att de fallit till marken och blivit till brunt, trist skräp som är i vägen när man ska gå. Just nu sitter jag i trädets skugga under höstens hjärta, men den bistra verkligheten jag vet kommer uppenbara sig snart nog känns märkligt avlägsen.
Vad fick mig att ändra mig? Vad ändrade mig?
Svaret är något av en besvikelse; ingenting ändrade mig, allra minst jag själv. Jag är densamma som jag alltid varit, och alltid kommer vara. Men någonting känns ändå annorlunda. Något som alltid suttit i roten till mitt tankesätt som, om så bara för stunden, plötsligt bytts ut mot någonting annat.
Höstlöv. Färger. Jag skrattar till. Alla dessa färger.

Jag skrattar, men plötsligt gråter jag. Hösten är över, och snön faller ned. Snöflingorna är svårare att urskilja än löven var, särskilt om man – som jag – inte har helt perfekt syn, men antingen är det fantasin som spelar mig ett spratt eller så lyckas jag. Har jag lyckats?
Jag vaknar. En dröm. Självklart var det en dröm – det är ju vår nu, och jag plockar blommor i den varma vinden … Ännu snabbare än så blev det sommar. Ljuva, varma sommar, fylld av blommor, bin och getingstick.

Sedan är jag tillbaka. Jag skrattar fortfarande. Hösten. Höstlöv. Höstskugga, skuggan av höstens hjärta. Eller bara skuggan av ett träd. Jag har aldrig tyckt om hösten, men nu när jag sitter där som bäst har jag svårt att känna vad jag alltid känner när oktober närmar sig. Jag är lycklig, och det är något jag inte bryr mig om att ifrågasätta. Jag är lycklig.

Jag smakar på orden. Hösten, höstlöv, höstskugga. Lycka.
Jodå, det smakar gott.

The Vines – Autumn Shade II

Vi har inte dött!

Pga missförstånd mellan Chessida och Edinie har ingen ny novell lagts ut på oändligt lång tid, men … vi bearbetar problemet! (dvs, Edinie kämpar på med sina skrifter).

Thankyou for being patient, och snälla håll ut lite längre😉

En gång rädd, del 2

DEL TVÅ

 

”Blev du rädd?”

Jane hängde med huvudet, och svarade så tyst att det nästan kunde varit för sig själv: ”En gång rädd, alltid rädd.”

”Vad sa du? Jag hörde inte riktigt.”

Hon tittade flyktigt upp på honom och skakade lite på huvudet. ”Nä. Det är lugnt.”

Han log tillbaks men kortade upp tyglarna på den svarta bjässen och satte av i trav och lämnade henne kvar bakom.

Inte henne emot.

Okej, fokusera nu, Jane. Andra klassen brukar alltid gå bättre, du är varm i kläderna, du har känt på banan och underlaget.

 

Tiden gick fort, och snart red hon ut från framridningen och in på banan igen. Speakern ropade ut hennes namn, Jason frustade, och hindren… de tornade högre än någonsin.

Du är löjlig, intalade hon sig samtidigt som hon la en volt runt ett av hindren och fattade kort galopp. Löjlig. Detta är ingenting.

Varsågod och rid.

Starsignalen. Jane kramade tyglarna, bet ihop, och styrde mot första hindret. Hon fattade inte varför hon oroade sig, det var Jason hon satt på och han var stabil, åh hoppas det går vägen, det är väl ingen som har paraplyn framme längre, hindret ser högt ut, hur många språng är det kvar?

Och bara sådär, så stannade Jason precis framför hindret. Hon hade distraherat sig själv, tvivlat, och känslig som han var hade han känt det. Hjärtat rusade och när hon vände tillbaks för att rida på hindret igen- skärp dig nu – men tvivlet fanns fortfarande där under ytan, även om hon lurade sig själv att nu jävlar anamma skulle hon övervinna den fåniga, tillfälliga rädslan. Mer för att övertyga sig själv än någon annan drev hon på och Jason längde galoppen, men han skuttade förbi.

Nu blev hon faktiskt lite arg på riktigt och rappade till honom med spöet. Som svar ruskade han på huvudet och bockade på stället.

”Fy!” skrek hon och försökte slita upp huvudet på honom. Bockat, det hade han ju inte gjort på flera år! Hon hade ju vant honom av vid den vanan! ”Fy, Jason, vad dum du är.”

Hon fick så småningom ordning på valacken och efter klartecken att rida på igen, ramade hon in honom med skänklarna och såg till att ha ordentlig kontakt på tygeln samtidigt som hon tänkte nu ska vi över.

Och visst kom de över. Nöjt styrde hon mot andra hindret, en oxer som fick det att kittla obehagligt i magen men som var rena barnleken för Jason.

I vanliga fall.

Nu vägrade han, och hjärtat sjönk i bröstet på Jane. Tre vägringar betydde diskvalificering. Men samtidigt var en liten del av henne hemligt glad att hon slapp hoppa mer, just för idag, för hon hade trots allt blivit skrämd och minnena från alla gånger hon sett folk ramla av och skada sig flimrade förbi.

 

 

En timme senare hade hon tagit sin tillflykt in i boxplatsen de hyrt för dagen åt Rosita. Tävlingarna pågick fortfarande, det var många klasser med många startande, men stallet var för tillfället tomt på folk. Rosita undersökte nosande och lite uttråkat boxen, och Jane betraktade henne.

Hon var så söt, men så opålitlig. Men Jane kunde inte vara arg på henne, lika lite som hon kunde vara arg på Jason. Visst, han hade varit ohyfsad, men när allt kom omkring låg problemet hos Jane själv.

Hon var rädd.

Hon tvivlade.

Hovklapper ekade mot cementgolvet på stallgången och någon ledde in en häst i boxen mitt emot Rositas. Om man bara skulle döma på ljudet, lät det som en tung häst.

Förmodligen stor.

En röst småpratade med djuret och skrapet från kardborreband som lossas hördes.

Benskydd som togs av.

Jane ägnade några minuter åt att roa sig åt att bara genom att lyssna lista ut vad som pågick i boxen mitt emot. Det tunga, hasande ljudet av tyg som svepande drogs över päls talade om att hästen sadlades av.

Ett lätt klirrande ljud när tränset åkte av och bettet slog mot hästtänder.

Jane sträckte på benen, bestämde sig att det kanske var dags att leta reda på sin mamma, reste sig och borstade spån från ridbyxorna.

”Oj, jag såg inte att det var någon där!” sa personen som pysslade med sin häst. Jane vände sig om och slängde en blick på först hästen- det var någon hon kände igen.

Den namnlöse, vackre hingsten.

Men istället för en skötare, var det Olle själv som stod med ett tunt täcke i famnen och en lädergrimma i ena handen. Hans vita ridbyxor hade lerstänk på sig och Jane log lite, alltid lika glad av tanken på elitryttare som faktiskt brydde sig om att ta hand om sina hästar själva.

Själv skulle hon aldrig kunna tänka sig att bara lämna ifrån sig hästen efter ritten så att någon annan skulle kunna ta hand om den åt henne.

”Men det är ju du”, fortsatte han igenkännande och- var det medlidande i hans ögon?

”Hej.” Hon visste inte riktigt vad annars hon skulle svara. Sen fick hon syn på den blågula rosetten som fortfarande satt fast i tränset som hängde på en krok. ”Så du vann igen? Grattis.”

”Tack. Hörru, jag beklagar verkligen utvägringen. Är han svårriden?”

Jane log svagt.

”Nej. Egentligen inte. Men han är sjukt känslig och han kände väl att jag…”

”Du kan säga det, vet du.”

”Okej.” Hon suckade djupt. ”Jag är rädd. Jag blev rädd när jag ramlade av.”

Det var inte så farligt att erkänna som hon trott. ”Grejen är den att det liksom har hänt förut. Men jag vill inte prata om det.”

”Det är lugnt för mig.” Olle plockade med byltet i famnen. ”Jag vet hur det är, ska du veta. Jag svor på att aldrig hoppa mer, men sen köpte vi Dollar här och han fick mig att våga prova igen.”

Så det var Dollar han hette. Förundrat studerade hon honom och vände sig sedan till hans ryttare.

”Hur är han att rida? Han såg lite bångstyrig ut.”

Olle skrattade.

”Han gillar att visa upp sig. Och så har han en energi som jag vet inte vad, men han skulle aldrig hitta på något dumt.”

”Hur gammal är han?”

”Sju. Det där”, han nickade åt hennes håll och hon insåg att han syftade på Rosita, ”är det ett fullblod?”

”Ett arabiskt fullblod, ja”, svarade hon och kunde inte låta bli att låta stolt på rösten.

Arabiska fullblod hade varit hennes favoriter ända sen hon lärde sig hästraserna ur en bilderbok som liten. ”Rosita, heter hon, fem år gammal.”

”Hon ser så snäll och go ut, om ett par år kanske hon lugnat ner sig och fått lite erfarenhet. Hon har riktigt snygg hoppteknik, jag tjuvkikade på er när ni hoppade fram.”

”Ja, visst har hon!” Nu var det omöjligt att hålla stoltheten borta ur rösten. ”Och det är mycket möjligt att hon blir bättre med tiden, men du vet ju hur ston är; envisare än åsnor. Jag tror det ligger mycket i hennes personlighet att vara oberäknelig.”

”Därför har jag alltid föredragit hingstar”, svarade han med ett brett leende. ”Dom vet man alltid vart man har. Förresten, du heter Jane eller något sånt, eller hur?”

”Ja. Och du heter Olle.”

”Japp. Stämmer bra det.”

”Och du kom tvåa i ponny-SM förra året.”

Istället för att le igen, som hon väntat sig att han skulle göra, vände han bort ansiktet. ”Antar det.”

Det var uppenbart att något var fel, men vad i all världens väg då? Vad var fel med SM-silver?

”Vad är det?” frågade hon tveksamt.

”Såg du finalen?”

Jane skakade på huvudet och erkände: ”Mamma talade om det för mig tidigare idag, när jag sa vem som vann 1,10 klassen.”

”Jag skulle ha vunnit. Jag var den rättmätiga vinnaren, men D-ponnyn jag red, Kimberly hette hon, kraschade rätt in i trippelbarren jag fruktat. Jag vet inte vad som hände, men av någon anledning hoppade hon av alldeles för tidigt och ja… Jag kände innan att något inte stämde. Att något skulle fel. Och jag hade rätt. Det var då jag svor att aldrig hoppa mer, men här är jag idag…”

”Hur gick det med hästen?”

”Hon bröt höger framben och fick avlivas.” Olles röst var hård på ytan, men Jane förstod att det smärtade att diskutera ämnet. Hon hade själv förlorat en häst hon älskade, hästen Jane en gång i tiden lärde sig rida på, bara alldeles nyligen.

Så den smärtan var bekant. Hennes mammas gamla Connemaravalack hade dött av hög ålder, men det var fortfarande sorligt.

”Jag är så ledsen”, viskade hon.

”Och jag är ledsen för att du kommer att gå igenom det jag gjorde, men Jane, ta mitt telefonnummer. Jag såg dig rida, du är riktigt duktig. Kanske Dollar kan hjälpa dig med.”

Jane var mållös, hon visste inte vad hon skulle säga.

”Jag vet ju inte ens var i landet du bor”, började hon, men nu log Olle igen.

”Dollar är inte på samma nivå som Odette var, så vi kommer nog ses igen. Tävlingssäsongen har ju bara börjat.”

Och PANG sa det, när minnet av löpsedeln där det stod om hur nya superekipaget Olle och Odette slutat sin bana i SM slog henne med rungande kraft.

Hur kunde hon inte ha kopplat det?

”Om jag ska tävla här det närmaste så kommer det bara bli låga klasser”, varnade hon, och såg plötsligt Olle Ewing med nya ögon. Herregud.

”Jag och Dollar kan lätt starta 80 cm utom tävlan”, svarade han med en blinkning. ”Har du funderat på Lysekil om två veckor?”

”Jag är redan anmäld.”

”Jag med.”

”Då ses vi där. Jag tar med Dollar.”

”Gör det, Olle Ewing. Vi ses om två veckor.”

En gång rädd

En gång rädd, alltid rädd… Jane bet ihop och försökte andas lugnt, känna Rosita arbeta under henne i den där taktfulla, stadiga galoppen hon var så van vid. Rädd eller inte, utan att tveka styrde hon mot trippelbarren. Hade hon gjort det förr kunde hon göra det igen, det lilla fullblodsstoet spetsade öronen och ökade tempot när hindret närmade sig, Janes hjärta dunkade hårt och benen blev svaga av nervositet och adrenalin.

Hon tvingade sig att trampa ner hälarna, hålla om hästen med skänklarna och göra en halvhalt, räkna ner galoppsprången- fyra, tre, två…

Någon i publiken på läktarlångsidan fällde upp ett paraply, Rosita kastade sig skräckslaget åt sidan och Jane fortsatte framåt. Det hela var över på några sekunder, hennes sinnen registrerade allt som hände men hjärnan vägrade ta till sig informationen förens hon låg där i spånet.

Ännu en gång.

Jane suckade darrigt, och försökte känna efter om hon hade ont. Hon kunde inte fatta att hon inte landat mitt i hindret, hur kunde hon haft sån tur?

Att landa på plastbommar efter ett fall på en och en halv meter var inte trevligt.

Det visste hon av erfarenhet.

”Hur gick det?” Funktionärerna omringade henne och en tjej i trettioårsåldern sjönk ner på knä bredvid henne.

”Behöver vi ringa ambulans?”

Jane andades djupt ännu en gång, och skakade på huvudet.

”Det gick bra. Har någon fångat Rosie?”

”Ja, ja, Stina tar hand om henne. Är det säkert att du mår bra? Du har inte slagit dig någonstans?”

Nej, hon var oskadd… Men med en deprimerad suck insåg hon att det där var droppen som fick bägaren att rinna över.

Aldrig att hon skulle hoppa en trippelbarr igen.

Inte på Rosie i alla fall.

 OoOo

Efter att ha fått klartecken från sjukvårdaren på plats fick hon själv ta Rosita och gå av banan.

”Så himla tråkigt!”

”Du som låg så bra till för en förstaplats…”

Ja, ja. Jane nickade, suckade, log och skakade medlidsamt på huvudet åt alla hon passerade. Ja, ja, ja, hade någon inte fällt upp ett stort jäkla paraply tio meter från den lättskrämda fuxen så hade de säkert vunnit, men det hjälpte inte mycket nu, eller hur? Föresten hade hon inte ridit för att vinna.

Tvärtom, en eventuell vinst var det minsta hon var ledsen över.

Nej, vad hon sörjde var den skopa mod hon lyckats samla ihop efter den förra kraschen. Nu var hon tillbaks på ruta ett igen med det lilla stoet och det kändes botten.

En gång rädd, alltid rädd… Oh, låg det inte något i de där orden.

Rosita buffade henne i magen med mulen. Halvirriterat buffade hon tillbaks.

”Lägg av.”

Ekipaget inne på banan som hade startnumret efter Jane och Rosita vägrade ut sig, och nu var det dags för klassens sista startande. Jane smackade lite på Rosie för att få henne att ta några steg framåt, några steg närmare staketet så att hon kunde se hästen och ryttaren inne på banan ordentligt.

Tyst studerade hon ryttaren, det var en av klassens få killar och någon hon aldrig varken sett eller mött förut.

”Åh, men det här måste vi ju se, det är Olle Ewing som rider!” ropade någon.

Hela publiken pladdrade upphetsat när killen skickligt kontrollerade sin häst, som Jane skulle gissa på var en hingst, om man skulle döma efter hur den krumbuktade och visade upp sig.

Jane fnös. Hästen var vacker, större än Rosita och gråskimmel. Vilken ras det rörde sig om hade hon ingen aning om, men förmodligen var det någon ädel, dyr ras.

Hästen såg ju för tusan ut som den levande definitionen av en ovärderlig ägodel… såvida en häst kunde vara en ägodel.

Ja, ja, ja! Ingen mening med att skryta om det! Rid någon gång då, så får vi se vad ni verkligen går för, tänkte hon syrligt. Rosita frustade, som om hon blev lika förtjust som publiken vid åsynen av den maffiga hästen.

”Ja, visst, du faller för den snyggingen du”, mumlade Jane. ”Få se om han kan hoppa då.”

Svaret var ett rungande JA, hingsten kunde hoppa och ryttaren likaså. Snabbt, smidigt och kontrollerat tog de sig runt banan på dagens snabbaste tid och knep förstaplatsen.

Bara sådär.

Avundsjukt blängde hon på dem när de gick av banan.

Varför var det inte så där lätt för henne och Rosita?

 OoOo

”Varför kan inte jag och Rosie hoppa så där?” klagade Jane för sin mamma när mamman kom för att ta fuxen och lämna över Jasons tyglar. Den stora, svarta hästen var lugn som en filbunke trots den lätt stimmiga stämningen som rådde på tävlingsplatsen.

”Hej gumman, hur gick det? Förlåt, vi gick längre bort än jag hade tänkt. Jag hade velat se dig rida.”

Jane tog Jasons tyglar och strök honom över den vita bläsen.

”Hej, grabben.” Med ett hyfsat glädjelöst leende mötte hon sin mammas blick. ”Jag ramlade av. Rosita blev rädd när någon fällde upp ett paraply.”

Mamman spärrade upp ögonen.

”Slog du dig? Mår Rosita bra? Vill du att jag stryker dig från nästa klass? Åh, gumman, du kanske borde nöja dig för idag-”

Jane höjde rösten för att stoppa vad som var misstänkt likt att bli en hysterisk mamma-attack.

”Nej, nej. Vi mår bara bra. Och Rosie blev kär i en hingst så fort vi gick av banan, så hon mår fint.”

Oron försvann inte ur mammans ögon.

”Är du säker på att du mår bra? Du blev inte rädd?”

”Nej”, ljög hon, smått irriterat. ”Mamma, jag vill hoppa med Jason.” Fast det där sista var ju ingen lögn! Till skillnad från på Rosita kände hon sig säker på Jason. Han var allt Rosita inte var- trygg, pålitlig, intelligent… nu blev det lite väl elakt… inget illa ment mot Rosita.

Hon var bara ung och oerfaren.

Precis som Jane själv…

”Vem vann, då?”

Jane kastade ett öga bort mot paddocken, där banan höll på att byggas om och hindren höjdes och prisutdelningen var i full gång. Längst fram stod gråskimmeln med den muskulösa halsen vackert böjd och med den blågula rosetten elegant fastsatt i tränset.

”Olle… Ewing, någonting.”

Hon förstod direkt att namnet var bekant för mamman.

”Oj! Men det förstår jag. Vad synd att jag missade honom, jag hade gärna sett honom rida… Han är väl jätteduktig, han har ju SM-silver på ponny sen förra året.”

”Va?” Inte undra på att ingen haft någon chans. Det här var ju bara en regional tävling, och så kom han som hade hört till ponny-eliten? ”Jo, han red väl bra…”

”Jag måste ha missat hans namn på startlistan…” Mamman fortsatte att pladdra på om den där Olle, och till slut fick Jane ursäkta sig för att ta Jason till framridningsbanan om hon skulle ha en chans att värma upp honom före nästa klass. De hade startnummer bland de sista, men klassen var inte så stor.

 OoOo

Efter att ha travat och galopperat igång den stora hästen hoppade hon några språng. Han skötte allt snyggt och oklanderligt, och efter att ha berömt honom lät hon honom skritta på långa tyglar ett halvt varv.

Till hennes glädje och förvåning delade hon framridningsbanan under större delen av tiden med endast fyra ekipage och det var en lyx man sällan fick.

Samtidigt som Jason fick sträcka på halsen och pusta ut lite fick Jane tid att kolla på när de andra ekipagen red, och en chans att studera Olle och hingsten lite extra- för självklart startade de i den här klassen också.

Men även han skrittade sin häst på lång tygel för ögonblicket, och Jane kände hur hon rodnade lite när han tittade upp och kom på henne med att smygtitta på honom.

Jane visste inte vad hon hade väntat sig, men inte var det ett brett leende från honom som hon nätt och jämt hann besvara innan hon reflexmässigt vände bort blicken.

Snygg häst… och snygg ryttare.

För att distrahera sig själv kortade hon hastigt upp tyglarna och Jason ruskade lite på huvudet av den plötsliga förändringen. Hon lirkade lite med honom för att få honom att böja på nacken och flyttade honom sidvärtes några steg, låtsades vara alltför upptagen för att märka att Olle Edwing styrde mot hennes håll.

”Var det du som ramlade av fuxen förut?” frågade han högt och Jane gjorde tvärt halt.

”Tack för påminnelsen”, svarade hon lite snäsigt och rätade på ryggen.

”Gick det bra?”

”Fantastiskt. Kunde inte ha gått bättre.” Ironisk var hennes andranamn, trots allt.

”Öh, jag frågade bara.”

”Jag vet. Nej, det gick inte bra, det fick absolut inte hända men det gjorde det ändå och det är inget att göra åt det.”

”Vad var det som inte fick hända?”

”Att jag skulle ramla av.”

Olle gjorde en konstig grimas.

”Blev du… blev du rädd?”

Fortsättning Följer!

Flickan som levde

Döda, döda, döda.
Allt bymedlemmarna tänkte på var att döda. Hur de skulle få sina fiender att tvingas genomlida en utdragen, smärtsam död på ett så plågsamt sätt som möjligt. Människorna älskade att samla troféerna de fick för varje dödsfall de lyckades orsaka, och föräldrar lärde sina barn att inte sikta in sig på huvudet när de väl hade övertaget eftersom det hela på det viset skulle vara över desto snabbare, och var fanns det roliga i det?
Ett av dessa barn var en pojke vid namn Peter, som växte upp vid sidan om sina äldre bröder – vid tio års ålder hade alla över 15 troféer, och när var och en fyllde tretton hade alla tappat lusten att ens försöka räkna dem.
Desperat ville Peter ge allt för att hans föräldrar skulle bli lika stolta över honom som de var över hans tre bröder, men han kunde inte döda. Inte för att han på något sätt var svagare än de andra, och som barn hade han varit minst lika blodtörstig som vilket annat barn i byn som helst; skillnaden var att de andra inte upplevt samma sak som han gjort.
Den dag Peter fyllde fem år gav sig hans familj ut på en picknick: en oskyldig familjesed i andra människors ögon, men tradition enligt bymedlemmarna. Alla ansåg att ett barn skulle få sin första trofé på sin femårsdag, och Peter visste att hans föräldrar planerade att möta någon främmande på vägen till ängen, som han i sin tur kunde döda. Men för att komma till ängen måste man gå genom en skog, och innan Peter visste ordet av hade han gått vilse.
Han gick till höger och till vänster och ropade på sina föräldrar utan att få något svar. Gråtfärdig kom han fram till en glänta, där han fick syn på en flicka. Hade det varit vilken annan flicka som helst skulle han, då marken var full av stenar och han inte skulle behöva göra det snabbt, ha dödat henne utan att tveka. Men det var någonting i hennes blick – han visste inte vad, det var omöjligt att veta – som stoppade honom från att ens komma på tanken.
När han öppnade ögonen efter en blinkning var hon borta, men sedan den dagen kunde han inte döda någon. Han ljög för sina föräldrar när han hittade dem igen och sade att han träffat en flicka i gläntan och dödat henne, så det dröjde innan de insåg att någonting var fel med deras yngste son. Först när han fyllde tio och inte hade sina 5 troféer började de förstå att något inte stod rätt till. Desperat skickade de ut honom på den stora vägen där man aldrig behövde vänta länge innan någon åkte förbi, och sade åt honom att döda någon och ta med sig liket hem som bevis. Han kom hem tomhänt, med orden: ”Det åkte inte förbi någon.”
I ren förtvivlan kallade föräldrarna till ett möte med sina närmsta vänner och bad dem om råd. Någon nämnde alternativet att skicka Peter till trollkarlen som levde en liten bit ifrån byn, som ingen någonsin försökt döda – antingen skulle de bli av med Peter så att han inte lyckades få andra barn att bli som honom, eller så skulle trollkarlens hus få honom på andra tankar och han skulle komma tillbaka blodtörstig; hans troféhylla skulle fyllas på nolltid. Det var inte ett felfritt förslag, men det var det enda föräldrarna fick, och så blev det; Peter blev trollkarlens lärling.
Till en början bodde han fortfarande hemma, trots att han spenderade sina dagar i trollkarlens stuga. Men efter ett vredesutbrott från sin mamma slängdes han ut, och vid femton års ålder bodde han helt hos trollkarlen. I byn var han inte välkommen.
I och med att trollkarlen, till skillnad från byborna, inte levde med den ständiga längtan efter att döda någon dag ut och dag in, trivdes Peter mycket bättre hos honom än han gjorde hemma. Han accepterade sitt öde som utstött och tog efter trollkarlens sätt att leva: oberoende av byn och i harmoni med naturen.
Och så en dag hände det något. De plågade skriken från byn, som man efter en livstid där vant sig vid att höra, upphörde och följdes av en oändlig tystnad. Folk skrek inte efter Peter när han gick in i byn för att se efter varför, och hans bröder valde att hälsa på honom när han gick förbi dem istället för att låtsas att han inte existerade.
Svaret kom när han fick syn på en figur i byn som han inte sett där förut. Det var en flicka med långt, ljusbrunt hår och ögon som kunde få en att känna sig skyldig för vad som helst. Tio år hade gått, men Peter kände igen henne direkt. Genast visste han vad som fått honom att aldrig döda en annan människa och vad som med all sannolikhet också fått resten av byborna att sluta. Han stod mållös en stund och stirrade på henne – det var omöjligt att låta bli – innan han återfick fattningen och sprang tillbaka till trollkarlsstugan. Han kom inte ut på tre dagar, men på den fjärde dagen tvingade trollkarlen honom att öppna dörren när det knackade.
Utanför dörren stod flickan och såg vänligt på honom. Han visste inte vad han skulle säga, så efter att ha öppnat och stängt munnen ett antal gånger mindes han vad trollkarlen för länge sedan sagt åt honom att säga om någon knackade på dörren, trots att det inte vanligtvis hände:
”Kan jag hjälpa dig med något?”
”De har pratat om dig i byn”, sade hon, ”Jag tror vi träffades som små.”
Peter nickade. ”Det tror jag med.”
Hon fortsatte le, men mer besvärat nu, som om hon hade något att säga men inte visste hur hon skulle börja. Peter bestämde sig för att hjälpa henne:
”Du kommer inte från vår by, och jag tror du vet att vi dödar främlingar. Varför kom du hit?”
Hon såg ner i marken och skakade på huvudet. ”Ni borde inte döda som ni gör. Det är inte rätt.”
”Jag dödar inte”, sade han och bestämde sig för att slappna av i hennes närvaro.
”Jag vet att du inte gör det, och resten av byn har också slutat. Det är bara det att jag … jag är rädd att ni börjar igen så fort jag är borta. Det är därför jag ville prata med dig, för att fråga varför du inte …”
Hon avslutade inte meningen, men det behövde inte sägas mer. Hon var där för att byn skulle sluta samla troféer, och hon ville träffa honom för att veta hur det skulle hålla i sig. Men han hade inget svar att ge henne; han kunde bara berätta sanningen.
”Jag fick syn på dig och jag slutade.”
Tystnad. Han kände att han ville lägga till någonting, men visste inte vad. Det var en sådan stund som man visste egentligen borde vara pinsam men som inte vad det. Flickan bara såg på honom; hennes leende hade lättat, men fanns fortfarande kvar. Peter kunde inte låta bli att le tillbaka.
Flickan återvände nästa dag, och dagen efter det. Hennes besök blev allt längre, även om de aldrig pratade om mycket. Hon frågade mycket om hans liv, men trots att han frågade berättade hon aldrig om sitt eget.
Med tiden vande han sig vid hennes besök, och började undra hur han någonsin klarat sig utan dem. Det var hennes leende, deras tystnad och de lätta samtalen de brukade föra som gjorde att vad som än känts jobbigt innan hon kom inte var lika jobbigt längre.
Och så, en dag, dök hon inte upp. Peter gick fram och tillbaka i stugan hela kvällen, men beslutade att vänta nästa dag också. Då hon fortfarande inte dök upp gick han in till byn för att leta efter henne. Eftersom han inte visste vad hon bodde – han kände inte ens till hennes namn – knackade han på i sitt barndomshem och frågade så fort någon öppnade dörren:
”Var är flickan med ögonen?”
Det var hans mor som stod framför honom, och när hon förstod vem han menade rynkade hon ögonbrynen och sade: ”Den häxan? Vi satte henne i fängelsehålorna.”
Fängelsehålorna användes egentligen aldrig, bortsett från när byborna fångade in någon tillsammans och inte kunde komma överens om vem som skulle få äran att döda den. Flickan hade utan tvekan hamnat i fängelsehålorna för att ingen kunnat döda henne från början, men vad hade hon gjort för att förtjäna det? Peter stirrade på sin mor.
”Varför?” Det var med möda han fick fram ordet, och han fick en fnysning till svar.
”Häxor, de är alla likadana. Håll dig undan från henne, Peter.”
Med de orden stängde hon dörren. Peter slösade ingen tid åt att stå kvar och fundera; han sprang raka vägen mot fängelsehålorna, ögnade igenom varenda cell och stannade när han fick syn på en figur som ännu inte ruttnat till ett skelett. Han satte sig så nära gallret som möjligt, och hon tittade upp.
Hennes ögon var de sorgsnaste han någonsin sett, och hon hade magrat betydligt. Hennes hud var vit som snö, och läpparna torra. Trots sitt tillstånd log hon när hon såg honom.
”Peter”, viskade hon ohörbart.
”Varför är du här?” Peter visste inte varför han viskade – förmodligen för att hon också gjorde det, ”Vad hände?”
”Han visste”, mumlade hon hest och rynkade ögonbrynen, ”Det … mitt liv …”
Peter svalde. Han ville inte fråga ut henne; det sista han ville var att hon skulle anstränga sig i onödan. Men han var tvungen att veta – han måste få veta.
”Berätta.”
Hon såg allvarligt på honom. Sedan berättade hon. ”Min by utplånades av din när jag var liten. Ingen annan tog emot mig, så jag levde i skogen. Efter en tid kom jag hit, trots alla års ånger över vad ni gjort.”
Hon såg på honom med en blick fylld av förtvivlan. ”Jag berättade inte vem jag var för någon. Jag var rädd. Men en man hade hört talas om mig, en man som varit på resa under en längre tid. Han visste. Och jag hamnade här.”
Peter funderade. Hon hade berättat, men hans fråga var ännu inte besvarad. Han öppnade munnen för att ställa den igen, men hon fortsatte innan han hann få ett ljud ur sig.
”Min by bestod endast av trollkunniga. Jag var en av dem, men minns knappt min egen mor. Jag är en häxa som glömt sin magi. Men …”
Det spelade ingen roll att hon inte mindes hur man gjorde. Hon var en häxa, och som häxa skulle hon dö. Meningen avslutade hon aldrig, men Peter förstod. Han lutade sig närmare gallret och såg henne allvarligt i ögonen.
”Du kommer inte dö här”, lovade han henne, ”Jag hjälper dig härifrån.”
Om jag så dör av det, lade han bittert till i tankarna. Till hans förvåning ryckte hon på ena axeln – en svag, knappt synbar rörelse, men ändå en rörelse.
”Det spelar ingen roll längre”, viskade hon och såg på honom, ”Jag ser ingen framtid för mig själv.”
Hon lutade sig framåt och sade, tystare än hon sagt någonting annat: ”Peter; döda inte. Jag kanske dör men det spelar ingen roll så länge du inte dödar.”
Deras ansikten var knappt en tum från varandra, och Peter kunde inte låta bli att luta sig framåt så att läpparna möttes. Det varade inte länge, men det var tillräckligt.
”Jag måste gå”, fick han fram och reste sig upp. Flickan fuktade sina läppar och svarade inte. Halvvägs ut kom Peter dock ihåg något, vände sig om och frågade flickan när hon väl såg upp och mötte hans blick:
”Vad heter du?”
För första gången under deras samtal log hon muntert och svarade: ”Alice.”
Efter en stunds tystnad lade hon till, ”Du är den förste som fått veta det.”
Peter nickade utan vidare frågor, vände sig om och gick. Alice såg efter honom och mimade hans namn för sig själv innan hon somnade. Hon vaknade aldrig.
När Peter återvände morgonen därpå och hittade henne, gjorde han ingenting mer än att bara se på henne en lång stund. Därefter återvände han till trollkarlens stuga, tog vad han behövde och lämnade bara en lapp efter sig när han lämnade den igen.

Ge mig en trofé om mitt liv är värt något.

Musikmonstret

Pappa trodde att jag ville bli DJ. Jag vet! Jag fattar inte var han fick det ifrån. Eller… jag fattar. Men det var ändå knäppt att han bara sa det, sådär, utan eftertanke. Som om det var det mest självklara i världen att svara när hans arbetskamrat (som råkar ha en son som går i min klass) ställde frågan vad jag skulle bli när jag blev stor.

När jag blev stor är förresten ett ganska roligt uttryck. När jag blir stor. Lång, ja tack, men stor- jag vet inte. Så länge det inte är bokstavligen så antar jag att det inte är några problem, det vore fett nice att bli igenkänd på stan och få skriva autografer och allt sånt, men det kommer väl tyvärr inte mitt jobb att ge mig. Jag vill ju bli advokat. Jag antar att pappa trodde att jag hade DJ-drömmar bara för att jag spelar och mixar så mycket musik och låtlistor, men hallå… Som yrke? Nej tack!

Men får jag säga det själv, så är jag bra. Jag har bekanta som är bättre, men jag är absolut inte dålig. Så… varför gör jag det då? Om jag inte vill ha en karriär som proffs-DJ, mixar hellre än bra och inte ens har något speciellt brinnande intresse för det? Jag skäms inte för att berätta det, även om folk bara brukar skratta och aldrig tro att jag är seriös. Även om jag är 17 och vågar sova med stängd dörr och alla lampor släckta, inte har trott på spöken på tio år och inte är speciellt orolig för att gå ner i källaren ensam mitt i natten. Så kan jag erkänna att jag har ett monster i garderoben.

Och det är inte min fantasi, tro det eller ej, utan ett riktigt, livs levande monster, med päls och galna ögon, klor och vassa tänder. Jag lovar, jag har försökt ta kort på det, men det har aldrig gått speciellt bra. På något sätt känner den alltid på sig när jag har med kameran och vägrar att visa sig. Japp, det kan göra sig osynligt- det är världens coolaste grej, på hedersord! Jag säger det en gång till: du tror vad du vill. Tror du att jag ljuger, så visst, jag tänker inte försöka motbevisa dig. Jag bryr mig inte speciellt mycket om vad du tror, för den här storyn ska inte handla om huruvida man tror på monster eller inte, utan om varför jag leker DJ instängd på mitt rum till sent in på natten varje helg. Det är för monstrets skull! Mitt monster älskar musik, och det är väldigt kräset! Bara det allra bästa duger- det bästa enligt honom, förstås. Som tur är har vi dock ganska lika musiksmak. Om jag inte spelar musik för monstret… händer ingenting. Seriöst, om det hade fått raseriutbrott eller något så fort jag stängt av så skulle jag ju fått ha Spotify på dygnet runt, och så kan man ju inte ha det. Eller, kan kan man väl… men… du fattar. Hur som helst, jag måste i alla fall inte göra det. Monstret råkar bara älska musik och jag råkar bara vara en godhjärtad typ. Som av en händelse tycker att det är lite kul med musik.

Så, vad gillar ett monster? Lady Gaga’s ”Monster”? Ne-yo’s ”Beautiful monster”? Hurricane Ball’s “Monsters”? Kanye West/Nicki Minaj/Rick Ross/Jay-Z/Bon Iver’s “Monster”? Det finns hur många monsterlåtar som helst, men svaret är faktiskt nej. Inga monster för monstret. Vet ni vad jag har döpt det till, förresten? Elliot. Efter Elliott Smith. Elliot älskar Elliott, precis som jag, vilket är tur, för det spelas mycket Elliott Smith i mitt rum om jag får bestämma (vilket är, typ, alltid). Det är toppen.

Sen är han (fråga inte hur jag vet hur det är en han. Jag har helt enkelt alltid tänkt på det som en han. Dessutom har det ett killnamn, punkt!) ett stort fan av typ Green Day, My Chemical Romance, The Decemberists och Breaking Benjamin. Ja… det är lite av varje, eller hur? Hehe, inga kommentarer. Han absolut hatar The Cure och Enrique Iglesias, men John Lennon går bra och det gör även Madonna. Han spinner när han hör sina favoriter, det är så jag avgör. Hatlåtarna är lite svårare att avgöra, Elliot kan ju knappast uttrycka sig på så många olika sätt, men kollar man på hans ögon så ser de liksom jättearga ut när man sätter på till exempel ”Boys don’t cry” eller ”I like it”. He doesn’t like it!

Jag håller på att introducera honom till Westlife, Boyzone och Robbie Williams, och han accepterar sakta men säkert de små tillskotten i låtlistorna. Jag hörde på radio häromdagen att undersökningar har visat att Justin Biebers musik gör vithajar aggressiva, men jag har aldrig sett aggressiva tendenser hos Elliot när jag slängt in någon låt med honom. Jag var tvungen att testa, okej? På samma sätt som jag var tvungen att testa med Lady Gaga, Eminem, Michael Jackson, Queen… Men tyvärr inga spännande reaktioner. Han gäspade när jag satte på ”Smooth Criminal”, det var allt.

Elliot, mitt lilla musikmonster… Jag har dig att tacka för att mamma tror att jag håller på med sprit eller stulna föremål och vägrar låta henne komma i närheten av min garderob. Suck. Det är dig jag har att tacka för att jag inte har ett helt par strumpor kvar. Jäkla strumpkäkare. Innan du frågar, jag misstänker att Elliot smyger ut ur min garderob och ut ur huset för att hitta något att äta. På dagarna är han i alla fall borta och han har aldrig ätit något av det jag testat att mata honom med, så jag gissar att det är så det ligger till. Elliot är inte farlig. Han är inte påhittad. Allt han är, är mitt lilla musikmonster.

En kort saga

Det var en gång, för väldigt länge sedan, en flicka. Flickan var egentligen vacker, klok och snäll och allt detta visste hon, men det fanns en sak som hon inte alls tyckte om med sig själv: hon var kort. Tänk dig den kortaste människa du känner, och flickan skulle ändå vara kortare. Hon var så kort att folk praktiskt taget gick på henne, och om hon inte gjorde sig hörd syntes hon inte. Allt hon önskade var att bli lite längre, så att hon skulle kunna leva ett vanligt liv precis som alla andra.
En dag hörde hon talas om en plats långt, långt borta, där det sades att man kunde få sina önskningar uppfyllda. Utan att tveka packade hon sin väska och började vandra – hon vandrade i tre dagar och tre nätter, och när solen gick upp på den fjärde dagen hade hon kommit fram till en plats som bestod av sand och en liten samling hus, varav ett av dem knappt syntes i och med den långa kö som ledde in i det. Flickan gick dit, ställde sig längst bak och frågade pojken framför henne vad som var så speciellt med just det huset.
”Det är ödeshuset”, svarade han, ”Om man bara ber dem, så uppfyller de en önskan.”
Han rodnade lite och vände sig framåt i kön igen. Flickan granskade honom, och kunde inte undgå att märka att de var lika långa – eller, om hon inte tog miste, var pojken till och med kortare än vad hon var! Mållös stirrade hon på honom, och som om han kände hennes blick i ryggen – vilket förmodligen också var fallet – vände han sig om och mötte den. Det tog en halv sekund för honom att förstå vad hon redan upptäckt, och storögd öppnade han munnen för att konstatera:
”Vi är nästan lika långa!”
Flickan nickade och kunde inte hålla leendet tillbaka. De började prata, och när de väl börjat kunde de inte sluta. De pratade och pratade, och när kön nästan var slut undrade flickan hur en evighet kunde gå så fort. För första gången i sitt liv blev hon sedd som en jämlike, och aldrig tidigare hade hon sett på en annan människa och vetat att personen inte helt enkelt trodde sig förstå eller bara sade att den förstod, utan verkligen förstod henne.
I och med att pojken stod framför henne i kön leddes han in i det så kallade ödesrummet innan flickan, och eftersom man inte lämnade huset samma väg som man kom in visste båda att nästa gång de sågs skulle de vara lika långa som alla andra. ”Vi ses på andra sidan”, flinade pojken och gick in genom den öppna dörren. Flickan väntade och väntade ivrigt innan hon till slut blev insläppt i rummet.
Det var ett stort, avlångt rum som påminde mer om en lång korridor än ett vanligt rum. Längst fram i det, bakom en stor kateder, satt en mycket gammal man med mörka kläder och långt, gyllengrått skägg. Huvudet täcktes av en svart, hög hatt och hans blick genomborrade flickan så att hon kände sig skyldig över sin blotta existens. Efter en lång stunds tystnad harklade han sig och frågade varken strängt eller vänligt: ”Vad önskar du, flicka?”
Flickan öppnade munnen för att svara honom, men tvingades även hon till att harkla sig, då endast ett hest väsande kommit ur hennes mun. Därefter svarade hon sanningsenligt:
”Jag vill bli längre.”
Trollkarlen – det var inte svårt att lista ut att han var en sådan – fortsatte se på henne med sin genomborrande blick, innan han sade:
”Du är väldigt kort, flicka. Jag vet mina gränser, och du lutar precis mot en … men du har tur. Blunda.”
Flickan nickade nervöst och knep ihop ögonen. Hon hörde trollkarlen viska några ord hon inte kunde urskilja, och när han gav henne tillåtelse öppnade hon ögonen igen. Hon hoppade till, tappade balansen och föll till marken så fort hon såg hur långt avståndet var mellan huvudet och fötterna, och vinglade fortfarande när hon ställde sig upprätt igen, ovan vid de – enligt henne, överdrivet – långa benen. Storögd, oförmögen att verkligen förstå hur lång hon blivit, frågade hon trollkarlen:
”E-exakt hur lång … är jag?”
”Du är 169 cm lång”, svarade trollkarlen lugnt, ”Nu, angående betalningen …”
Flickan stelnade till. Betalning? Ingen hade nämnt något om betalning, och efter den långa resan dit hade hon inga pengar kvar. Men till henne förvåning började nu trollkarlen att le, och sade vänligt som svar på hennes förtvivlade blick:
”Det kostar ingenting första gången. Kom bara ihåg det i fortsättningen.”
Han nickade mot dörren han hade bakom sig, och flickan lyckades – vinglande men överlycklig – ta sig dit och igenom den.
Den friska vinden mötte hennes kind så fort hon var utomhus igen, och hon kände att hon aldrig skulle vara lyckligare än i det ögonblicket. Hon var lång! Äntligen skulle hon bli sedd av sin omgivning: ingen skulle råka putta in henne i en vägg och kunna påstå att de inte sett henne, och ingen skulle ha anledning att reta henne för något längre. Ja, för en sekund var hon lyckligare än hon någonsin varit, men sekunder är korta. I nästa ögonblick fick hon syn på pojken.
Pojken var fullkomligt oförändrad. Han var precis lika kort som innan, och flickan insåg med ens exakt hur lätt det skulle vara att kliva på honom av misstag för att man inte såg honom.
”Varför är du fortfarande kort?” Frågade hon och kände hur ögonen fylldes av tårar. Han ryckte på axlarna som om det inte spelade någon roll, men hon kände honom tillräckligt väl för att förstå precis hur han kände sig. Så mindes hon var trollkarlen sagt om hennes egen längd, om hur hon varit precis på gränsen till att inte bli längre.

De lät tiden gå. Båda stannade i den lilla samlingen av hus, och de förblev vänner. De hjälptes åt med det ena och det andra, men flickan visste att det var stor skillnad mot hur det kunde ha varit. Den sak som gjort dem till vänner, den sak de haft gemensamt, var borta nu. Det var som om de glidit ifrån varandra lika snabbt som de blivit vänner, och flickan vägrade låta det förbli så.
Efter sju dagar återvände hon till trollkarlens hus och ställde sig återigen i samma kö. Hon väntade länge och väl, och brydde sig inte om pojkens protester när han väl insåg vad hon höll på att göra. Så fort kön ledde henne in i huset kunde pojken dock inte längre hålla henne sällskap, och hon stod ensam i kön med ett självsäkert ansiktsuttryck och rak rygg.
Trollkarlen kände igen henne, men visade inget tecken på att vara förvånad när hon kom tillbaka. Han hade förstås anat det, men hur han gjort det kunde hon inte lista ut.
”Flicka, du är här för andra gången”, sade han lugnt, ”Får jag fråga vilken din önskan är?”
Flickan kunde knappt förstå att hon uttalade de ord som var hennes svar: ”Jag vill bli kort igen.”
Trollkarlen nickade. ”Hur vill du betala?”
Flickan undvek att rycka till, slöt sina ögon och rynkade osäkert ögonbrynen när hon svarade: ”Jag vet inte, men jag ger vad som helst för att bli kort igen.”
Även om hon blundade kunde hon nästan se trollkarlens lugna nickning framför sig. ”Fortsätt då att blunda”, sade han stillsamt och började mumla ord flickan inte förstod. Hon lydde.

Pojken väntade på samma plats han väntat på tidigare, men den här gången var de jämnlånga när hon kom ut. Däremot var det någonting annat märkligt med henne – hon såg förvirrad ut, och trots att hon såg honom gick hon inte fram, utan såg sig bara omkring som om hon inte visste var hon var. Förbryllad gick han fram till henne och frågade hur hon mådde – när hon mötte hans blick hade hon tårar i ögonen, och en klump formades i hans mage. Hon ångrade sig. Han hade ju försökt hindra henne, varför hade hon inte lyssnat på honom?
Men när hon öppnade munnen för att prata insåg han att det inte var ånger som gjorde henne så förtvivlad. ”Vet du vem jag är?” Viskade hon tyst, darrande på rösten.
Nu förstod han. Flickan hade berättat om hur det gått till när hon blivit längre, inklusive betalningen. Tydligen var pengar inte det enda man kunde betala med – flickan tycktes ha valt att betala med sitt minne. Lugnt såg han på henne, och nickade med ett leende.
”Ja”, sade han och tog hennes hand, ”Ja, jag vet vem du är.”