Pappa trodde att jag ville bli DJ. Jag vet! Jag fattar inte var han fick det ifrån. Eller… jag fattar. Men det var ändå knäppt att han bara sa det, sådär, utan eftertanke. Som om det var det mest självklara i världen att svara när hans arbetskamrat (som råkar ha en son som går i min klass) ställde frågan vad jag skulle bli när jag blev stor.
När jag blev stor är förresten ett ganska roligt uttryck. När jag blir stor. Lång, ja tack, men stor- jag vet inte. Så länge det inte är bokstavligen så antar jag att det inte är några problem, det vore fett nice att bli igenkänd på stan och få skriva autografer och allt sånt, men det kommer väl tyvärr inte mitt jobb att ge mig. Jag vill ju bli advokat. Jag antar att pappa trodde att jag hade DJ-drömmar bara för att jag spelar och mixar så mycket musik och låtlistor, men hallå… Som yrke? Nej tack!
Men får jag säga det själv, så är jag bra. Jag har bekanta som är bättre, men jag är absolut inte dålig. Så… varför gör jag det då? Om jag inte vill ha en karriär som proffs-DJ, mixar hellre än bra och inte ens har något speciellt brinnande intresse för det? Jag skäms inte för att berätta det, även om folk bara brukar skratta och aldrig tro att jag är seriös. Även om jag är 17 och vågar sova med stängd dörr och alla lampor släckta, inte har trott på spöken på tio år och inte är speciellt orolig för att gå ner i källaren ensam mitt i natten. Så kan jag erkänna att jag har ett monster i garderoben.
Och det är inte min fantasi, tro det eller ej, utan ett riktigt, livs levande monster, med päls och galna ögon, klor och vassa tänder. Jag lovar, jag har försökt ta kort på det, men det har aldrig gått speciellt bra. På något sätt känner den alltid på sig när jag har med kameran och vägrar att visa sig. Japp, det kan göra sig osynligt- det är världens coolaste grej, på hedersord! Jag säger det en gång till: du tror vad du vill. Tror du att jag ljuger, så visst, jag tänker inte försöka motbevisa dig. Jag bryr mig inte speciellt mycket om vad du tror, för den här storyn ska inte handla om huruvida man tror på monster eller inte, utan om varför jag leker DJ instängd på mitt rum till sent in på natten varje helg. Det är för monstrets skull! Mitt monster älskar musik, och det är väldigt kräset! Bara det allra bästa duger- det bästa enligt honom, förstås. Som tur är har vi dock ganska lika musiksmak. Om jag inte spelar musik för monstret… händer ingenting. Seriöst, om det hade fått raseriutbrott eller något så fort jag stängt av så skulle jag ju fått ha Spotify på dygnet runt, och så kan man ju inte ha det. Eller, kan kan man väl… men… du fattar. Hur som helst, jag måste i alla fall inte göra det. Monstret råkar bara älska musik och jag råkar bara vara en godhjärtad typ. Som av en händelse tycker att det är lite kul med musik.
Så, vad gillar ett monster? Lady Gaga’s ”Monster”? Ne-yo’s ”Beautiful monster”? Hurricane Ball’s “Monsters”? Kanye West/Nicki Minaj/Rick Ross/Jay-Z/Bon Iver’s “Monster”? Det finns hur många monsterlåtar som helst, men svaret är faktiskt nej. Inga monster för monstret. Vet ni vad jag har döpt det till, förresten? Elliot. Efter Elliott Smith. Elliot älskar Elliott, precis som jag, vilket är tur, för det spelas mycket Elliott Smith i mitt rum om jag får bestämma (vilket är, typ, alltid). Det är toppen.
Sen är han (fråga inte hur jag vet hur det är en han. Jag har helt enkelt alltid tänkt på det som en han. Dessutom har det ett killnamn, punkt!) ett stort fan av typ Green Day, My Chemical Romance, The Decemberists och Breaking Benjamin. Ja… det är lite av varje, eller hur? Hehe, inga kommentarer. Han absolut hatar The Cure och Enrique Iglesias, men John Lennon går bra och det gör även Madonna. Han spinner när han hör sina favoriter, det är så jag avgör. Hatlåtarna är lite svårare att avgöra, Elliot kan ju knappast uttrycka sig på så många olika sätt, men kollar man på hans ögon så ser de liksom jättearga ut när man sätter på till exempel ”Boys don’t cry” eller ”I like it”. He doesn’t like it!
Jag håller på att introducera honom till Westlife, Boyzone och Robbie Williams, och han accepterar sakta men säkert de små tillskotten i låtlistorna. Jag hörde på radio häromdagen att undersökningar har visat att Justin Biebers musik gör vithajar aggressiva, men jag har aldrig sett aggressiva tendenser hos Elliot när jag slängt in någon låt med honom. Jag var tvungen att testa, okej? På samma sätt som jag var tvungen att testa med Lady Gaga, Eminem, Michael Jackson, Queen… Men tyvärr inga spännande reaktioner. Han gäspade när jag satte på ”Smooth Criminal”, det var allt.
Elliot, mitt lilla musikmonster… Jag har dig att tacka för att mamma tror att jag håller på med sprit eller stulna föremål och vägrar låta henne komma i närheten av min garderob. Suck. Det är dig jag har att tacka för att jag inte har ett helt par strumpor kvar. Jäkla strumpkäkare. Innan du frågar, jag misstänker att Elliot smyger ut ur min garderob och ut ur huset för att hitta något att äta. På dagarna är han i alla fall borta och han har aldrig ätit något av det jag testat att mata honom med, så jag gissar att det är så det ligger till. Elliot är inte farlig. Han är inte påhittad. Allt han är, är mitt lilla musikmonster.
Eldfackla™ 