Döda, döda, döda.
Allt bymedlemmarna tänkte på var att döda. Hur de skulle få sina fiender att tvingas genomlida en utdragen, smärtsam död på ett så plågsamt sätt som möjligt. Människorna älskade att samla troféerna de fick för varje dödsfall de lyckades orsaka, och föräldrar lärde sina barn att inte sikta in sig på huvudet när de väl hade övertaget eftersom det hela på det viset skulle vara över desto snabbare, och var fanns det roliga i det?
Ett av dessa barn var en pojke vid namn Peter, som växte upp vid sidan om sina äldre bröder – vid tio års ålder hade alla över 15 troféer, och när var och en fyllde tretton hade alla tappat lusten att ens försöka räkna dem.
Desperat ville Peter ge allt för att hans föräldrar skulle bli lika stolta över honom som de var över hans tre bröder, men han kunde inte döda. Inte för att han på något sätt var svagare än de andra, och som barn hade han varit minst lika blodtörstig som vilket annat barn i byn som helst; skillnaden var att de andra inte upplevt samma sak som han gjort.
Den dag Peter fyllde fem år gav sig hans familj ut på en picknick: en oskyldig familjesed i andra människors ögon, men tradition enligt bymedlemmarna. Alla ansåg att ett barn skulle få sin första trofé på sin femårsdag, och Peter visste att hans föräldrar planerade att möta någon främmande på vägen till ängen, som han i sin tur kunde döda. Men för att komma till ängen måste man gå genom en skog, och innan Peter visste ordet av hade han gått vilse.
Han gick till höger och till vänster och ropade på sina föräldrar utan att få något svar. Gråtfärdig kom han fram till en glänta, där han fick syn på en flicka. Hade det varit vilken annan flicka som helst skulle han, då marken var full av stenar och han inte skulle behöva göra det snabbt, ha dödat henne utan att tveka. Men det var någonting i hennes blick – han visste inte vad, det var omöjligt att veta – som stoppade honom från att ens komma på tanken.
När han öppnade ögonen efter en blinkning var hon borta, men sedan den dagen kunde han inte döda någon. Han ljög för sina föräldrar när han hittade dem igen och sade att han träffat en flicka i gläntan och dödat henne, så det dröjde innan de insåg att någonting var fel med deras yngste son. Först när han fyllde tio och inte hade sina 5 troféer började de förstå att något inte stod rätt till. Desperat skickade de ut honom på den stora vägen där man aldrig behövde vänta länge innan någon åkte förbi, och sade åt honom att döda någon och ta med sig liket hem som bevis. Han kom hem tomhänt, med orden: ”Det åkte inte förbi någon.”
I ren förtvivlan kallade föräldrarna till ett möte med sina närmsta vänner och bad dem om råd. Någon nämnde alternativet att skicka Peter till trollkarlen som levde en liten bit ifrån byn, som ingen någonsin försökt döda – antingen skulle de bli av med Peter så att han inte lyckades få andra barn att bli som honom, eller så skulle trollkarlens hus få honom på andra tankar och han skulle komma tillbaka blodtörstig; hans troféhylla skulle fyllas på nolltid. Det var inte ett felfritt förslag, men det var det enda föräldrarna fick, och så blev det; Peter blev trollkarlens lärling.
Till en början bodde han fortfarande hemma, trots att han spenderade sina dagar i trollkarlens stuga. Men efter ett vredesutbrott från sin mamma slängdes han ut, och vid femton års ålder bodde han helt hos trollkarlen. I byn var han inte välkommen.
I och med att trollkarlen, till skillnad från byborna, inte levde med den ständiga längtan efter att döda någon dag ut och dag in, trivdes Peter mycket bättre hos honom än han gjorde hemma. Han accepterade sitt öde som utstött och tog efter trollkarlens sätt att leva: oberoende av byn och i harmoni med naturen.
Och så en dag hände det något. De plågade skriken från byn, som man efter en livstid där vant sig vid att höra, upphörde och följdes av en oändlig tystnad. Folk skrek inte efter Peter när han gick in i byn för att se efter varför, och hans bröder valde att hälsa på honom när han gick förbi dem istället för att låtsas att han inte existerade.
Svaret kom när han fick syn på en figur i byn som han inte sett där förut. Det var en flicka med långt, ljusbrunt hår och ögon som kunde få en att känna sig skyldig för vad som helst. Tio år hade gått, men Peter kände igen henne direkt. Genast visste han vad som fått honom att aldrig döda en annan människa och vad som med all sannolikhet också fått resten av byborna att sluta. Han stod mållös en stund och stirrade på henne – det var omöjligt att låta bli – innan han återfick fattningen och sprang tillbaka till trollkarlsstugan. Han kom inte ut på tre dagar, men på den fjärde dagen tvingade trollkarlen honom att öppna dörren när det knackade.
Utanför dörren stod flickan och såg vänligt på honom. Han visste inte vad han skulle säga, så efter att ha öppnat och stängt munnen ett antal gånger mindes han vad trollkarlen för länge sedan sagt åt honom att säga om någon knackade på dörren, trots att det inte vanligtvis hände:
”Kan jag hjälpa dig med något?”
”De har pratat om dig i byn”, sade hon, ”Jag tror vi träffades som små.”
Peter nickade. ”Det tror jag med.”
Hon fortsatte le, men mer besvärat nu, som om hon hade något att säga men inte visste hur hon skulle börja. Peter bestämde sig för att hjälpa henne:
”Du kommer inte från vår by, och jag tror du vet att vi dödar främlingar. Varför kom du hit?”
Hon såg ner i marken och skakade på huvudet. ”Ni borde inte döda som ni gör. Det är inte rätt.”
”Jag dödar inte”, sade han och bestämde sig för att slappna av i hennes närvaro.
”Jag vet att du inte gör det, och resten av byn har också slutat. Det är bara det att jag … jag är rädd att ni börjar igen så fort jag är borta. Det är därför jag ville prata med dig, för att fråga varför du inte …”
Hon avslutade inte meningen, men det behövde inte sägas mer. Hon var där för att byn skulle sluta samla troféer, och hon ville träffa honom för att veta hur det skulle hålla i sig. Men han hade inget svar att ge henne; han kunde bara berätta sanningen.
”Jag fick syn på dig och jag slutade.”
Tystnad. Han kände att han ville lägga till någonting, men visste inte vad. Det var en sådan stund som man visste egentligen borde vara pinsam men som inte vad det. Flickan bara såg på honom; hennes leende hade lättat, men fanns fortfarande kvar. Peter kunde inte låta bli att le tillbaka.
Flickan återvände nästa dag, och dagen efter det. Hennes besök blev allt längre, även om de aldrig pratade om mycket. Hon frågade mycket om hans liv, men trots att han frågade berättade hon aldrig om sitt eget.
Med tiden vande han sig vid hennes besök, och började undra hur han någonsin klarat sig utan dem. Det var hennes leende, deras tystnad och de lätta samtalen de brukade föra som gjorde att vad som än känts jobbigt innan hon kom inte var lika jobbigt längre.
Och så, en dag, dök hon inte upp. Peter gick fram och tillbaka i stugan hela kvällen, men beslutade att vänta nästa dag också. Då hon fortfarande inte dök upp gick han in till byn för att leta efter henne. Eftersom han inte visste vad hon bodde – han kände inte ens till hennes namn – knackade han på i sitt barndomshem och frågade så fort någon öppnade dörren:
”Var är flickan med ögonen?”
Det var hans mor som stod framför honom, och när hon förstod vem han menade rynkade hon ögonbrynen och sade: ”Den häxan? Vi satte henne i fängelsehålorna.”
Fängelsehålorna användes egentligen aldrig, bortsett från när byborna fångade in någon tillsammans och inte kunde komma överens om vem som skulle få äran att döda den. Flickan hade utan tvekan hamnat i fängelsehålorna för att ingen kunnat döda henne från början, men vad hade hon gjort för att förtjäna det? Peter stirrade på sin mor.
”Varför?” Det var med möda han fick fram ordet, och han fick en fnysning till svar.
”Häxor, de är alla likadana. Håll dig undan från henne, Peter.”
Med de orden stängde hon dörren. Peter slösade ingen tid åt att stå kvar och fundera; han sprang raka vägen mot fängelsehålorna, ögnade igenom varenda cell och stannade när han fick syn på en figur som ännu inte ruttnat till ett skelett. Han satte sig så nära gallret som möjligt, och hon tittade upp.
Hennes ögon var de sorgsnaste han någonsin sett, och hon hade magrat betydligt. Hennes hud var vit som snö, och läpparna torra. Trots sitt tillstånd log hon när hon såg honom.
”Peter”, viskade hon ohörbart.
”Varför är du här?” Peter visste inte varför han viskade – förmodligen för att hon också gjorde det, ”Vad hände?”
”Han visste”, mumlade hon hest och rynkade ögonbrynen, ”Det … mitt liv …”
Peter svalde. Han ville inte fråga ut henne; det sista han ville var att hon skulle anstränga sig i onödan. Men han var tvungen att veta – han måste få veta.
”Berätta.”
Hon såg allvarligt på honom. Sedan berättade hon. ”Min by utplånades av din när jag var liten. Ingen annan tog emot mig, så jag levde i skogen. Efter en tid kom jag hit, trots alla års ånger över vad ni gjort.”
Hon såg på honom med en blick fylld av förtvivlan. ”Jag berättade inte vem jag var för någon. Jag var rädd. Men en man hade hört talas om mig, en man som varit på resa under en längre tid. Han visste. Och jag hamnade här.”
Peter funderade. Hon hade berättat, men hans fråga var ännu inte besvarad. Han öppnade munnen för att ställa den igen, men hon fortsatte innan han hann få ett ljud ur sig.
”Min by bestod endast av trollkunniga. Jag var en av dem, men minns knappt min egen mor. Jag är en häxa som glömt sin magi. Men …”
Det spelade ingen roll att hon inte mindes hur man gjorde. Hon var en häxa, och som häxa skulle hon dö. Meningen avslutade hon aldrig, men Peter förstod. Han lutade sig närmare gallret och såg henne allvarligt i ögonen.
”Du kommer inte dö här”, lovade han henne, ”Jag hjälper dig härifrån.”
Om jag så dör av det, lade han bittert till i tankarna. Till hans förvåning ryckte hon på ena axeln – en svag, knappt synbar rörelse, men ändå en rörelse.
”Det spelar ingen roll längre”, viskade hon och såg på honom, ”Jag ser ingen framtid för mig själv.”
Hon lutade sig framåt och sade, tystare än hon sagt någonting annat: ”Peter; döda inte. Jag kanske dör men det spelar ingen roll så länge du inte dödar.”
Deras ansikten var knappt en tum från varandra, och Peter kunde inte låta bli att luta sig framåt så att läpparna möttes. Det varade inte länge, men det var tillräckligt.
”Jag måste gå”, fick han fram och reste sig upp. Flickan fuktade sina läppar och svarade inte. Halvvägs ut kom Peter dock ihåg något, vände sig om och frågade flickan när hon väl såg upp och mötte hans blick:
”Vad heter du?”
För första gången under deras samtal log hon muntert och svarade: ”Alice.”
Efter en stunds tystnad lade hon till, ”Du är den förste som fått veta det.”
Peter nickade utan vidare frågor, vände sig om och gick. Alice såg efter honom och mimade hans namn för sig själv innan hon somnade. Hon vaknade aldrig.
När Peter återvände morgonen därpå och hittade henne, gjorde han ingenting mer än att bara se på henne en lång stund. Därefter återvände han till trollkarlens stuga, tog vad han behövde och lämnade bara en lapp efter sig när han lämnade den igen.
Ge mig en trofé om mitt liv är värt något.
Eldfackla™ 