DEL TVÅ
”Blev du rädd?”
Jane hängde med huvudet, och svarade så tyst att det nästan kunde varit för sig själv: ”En gång rädd, alltid rädd.”
”Vad sa du? Jag hörde inte riktigt.”
Hon tittade flyktigt upp på honom och skakade lite på huvudet. ”Nä. Det är lugnt.”
Han log tillbaks men kortade upp tyglarna på den svarta bjässen och satte av i trav och lämnade henne kvar bakom.
Inte henne emot.
Okej, fokusera nu, Jane. Andra klassen brukar alltid gå bättre, du är varm i kläderna, du har känt på banan och underlaget.
Tiden gick fort, och snart red hon ut från framridningen och in på banan igen. Speakern ropade ut hennes namn, Jason frustade, och hindren… de tornade högre än någonsin.
Du är löjlig, intalade hon sig samtidigt som hon la en volt runt ett av hindren och fattade kort galopp. Löjlig. Detta är ingenting.
Varsågod och rid.
Starsignalen. Jane kramade tyglarna, bet ihop, och styrde mot första hindret. Hon fattade inte varför hon oroade sig, det var Jason hon satt på och han var stabil, åh hoppas det går vägen, det är väl ingen som har paraplyn framme längre, hindret ser högt ut, hur många språng är det kvar?
Och bara sådär, så stannade Jason precis framför hindret. Hon hade distraherat sig själv, tvivlat, och känslig som han var hade han känt det. Hjärtat rusade och när hon vände tillbaks för att rida på hindret igen- skärp dig nu – men tvivlet fanns fortfarande där under ytan, även om hon lurade sig själv att nu jävlar anamma skulle hon övervinna den fåniga, tillfälliga rädslan. Mer för att övertyga sig själv än någon annan drev hon på och Jason längde galoppen, men han skuttade förbi.
Nu blev hon faktiskt lite arg på riktigt och rappade till honom med spöet. Som svar ruskade han på huvudet och bockade på stället.
”Fy!” skrek hon och försökte slita upp huvudet på honom. Bockat, det hade han ju inte gjort på flera år! Hon hade ju vant honom av vid den vanan! ”Fy, Jason, vad dum du är.”
Hon fick så småningom ordning på valacken och efter klartecken att rida på igen, ramade hon in honom med skänklarna och såg till att ha ordentlig kontakt på tygeln samtidigt som hon tänkte nu ska vi över.
Och visst kom de över. Nöjt styrde hon mot andra hindret, en oxer som fick det att kittla obehagligt i magen men som var rena barnleken för Jason.
I vanliga fall.
Nu vägrade han, och hjärtat sjönk i bröstet på Jane. Tre vägringar betydde diskvalificering. Men samtidigt var en liten del av henne hemligt glad att hon slapp hoppa mer, just för idag, för hon hade trots allt blivit skrämd och minnena från alla gånger hon sett folk ramla av och skada sig flimrade förbi.
En timme senare hade hon tagit sin tillflykt in i boxplatsen de hyrt för dagen åt Rosita. Tävlingarna pågick fortfarande, det var många klasser med många startande, men stallet var för tillfället tomt på folk. Rosita undersökte nosande och lite uttråkat boxen, och Jane betraktade henne.
Hon var så söt, men så opålitlig. Men Jane kunde inte vara arg på henne, lika lite som hon kunde vara arg på Jason. Visst, han hade varit ohyfsad, men när allt kom omkring låg problemet hos Jane själv.
Hon var rädd.
Hon tvivlade.
Hovklapper ekade mot cementgolvet på stallgången och någon ledde in en häst i boxen mitt emot Rositas. Om man bara skulle döma på ljudet, lät det som en tung häst.
Förmodligen stor.
En röst småpratade med djuret och skrapet från kardborreband som lossas hördes.
Benskydd som togs av.
Jane ägnade några minuter åt att roa sig åt att bara genom att lyssna lista ut vad som pågick i boxen mitt emot. Det tunga, hasande ljudet av tyg som svepande drogs över päls talade om att hästen sadlades av.
Ett lätt klirrande ljud när tränset åkte av och bettet slog mot hästtänder.
Jane sträckte på benen, bestämde sig att det kanske var dags att leta reda på sin mamma, reste sig och borstade spån från ridbyxorna.
”Oj, jag såg inte att det var någon där!” sa personen som pysslade med sin häst. Jane vände sig om och slängde en blick på först hästen- det var någon hon kände igen.
Den namnlöse, vackre hingsten.
Men istället för en skötare, var det Olle själv som stod med ett tunt täcke i famnen och en lädergrimma i ena handen. Hans vita ridbyxor hade lerstänk på sig och Jane log lite, alltid lika glad av tanken på elitryttare som faktiskt brydde sig om att ta hand om sina hästar själva.
Själv skulle hon aldrig kunna tänka sig att bara lämna ifrån sig hästen efter ritten så att någon annan skulle kunna ta hand om den åt henne.
”Men det är ju du”, fortsatte han igenkännande och- var det medlidande i hans ögon?
”Hej.” Hon visste inte riktigt vad annars hon skulle svara. Sen fick hon syn på den blågula rosetten som fortfarande satt fast i tränset som hängde på en krok. ”Så du vann igen? Grattis.”
”Tack. Hörru, jag beklagar verkligen utvägringen. Är han svårriden?”
Jane log svagt.
”Nej. Egentligen inte. Men han är sjukt känslig och han kände väl att jag…”
”Du kan säga det, vet du.”
”Okej.” Hon suckade djupt. ”Jag är rädd. Jag blev rädd när jag ramlade av.”
Det var inte så farligt att erkänna som hon trott. ”Grejen är den att det liksom har hänt förut. Men jag vill inte prata om det.”
”Det är lugnt för mig.” Olle plockade med byltet i famnen. ”Jag vet hur det är, ska du veta. Jag svor på att aldrig hoppa mer, men sen köpte vi Dollar här och han fick mig att våga prova igen.”
Så det var Dollar han hette. Förundrat studerade hon honom och vände sig sedan till hans ryttare.
”Hur är han att rida? Han såg lite bångstyrig ut.”
Olle skrattade.
”Han gillar att visa upp sig. Och så har han en energi som jag vet inte vad, men han skulle aldrig hitta på något dumt.”
”Hur gammal är han?”
”Sju. Det där”, han nickade åt hennes håll och hon insåg att han syftade på Rosita, ”är det ett fullblod?”
”Ett arabiskt fullblod, ja”, svarade hon och kunde inte låta bli att låta stolt på rösten.
Arabiska fullblod hade varit hennes favoriter ända sen hon lärde sig hästraserna ur en bilderbok som liten. ”Rosita, heter hon, fem år gammal.”
”Hon ser så snäll och go ut, om ett par år kanske hon lugnat ner sig och fått lite erfarenhet. Hon har riktigt snygg hoppteknik, jag tjuvkikade på er när ni hoppade fram.”
”Ja, visst har hon!” Nu var det omöjligt att hålla stoltheten borta ur rösten. ”Och det är mycket möjligt att hon blir bättre med tiden, men du vet ju hur ston är; envisare än åsnor. Jag tror det ligger mycket i hennes personlighet att vara oberäknelig.”
”Därför har jag alltid föredragit hingstar”, svarade han med ett brett leende. ”Dom vet man alltid vart man har. Förresten, du heter Jane eller något sånt, eller hur?”
”Ja. Och du heter Olle.”
”Japp. Stämmer bra det.”
”Och du kom tvåa i ponny-SM förra året.”
Istället för att le igen, som hon väntat sig att han skulle göra, vände han bort ansiktet. ”Antar det.”
Det var uppenbart att något var fel, men vad i all världens väg då? Vad var fel med SM-silver?
”Vad är det?” frågade hon tveksamt.
”Såg du finalen?”
Jane skakade på huvudet och erkände: ”Mamma talade om det för mig tidigare idag, när jag sa vem som vann 1,10 klassen.”
”Jag skulle ha vunnit. Jag var den rättmätiga vinnaren, men D-ponnyn jag red, Kimberly hette hon, kraschade rätt in i trippelbarren jag fruktat. Jag vet inte vad som hände, men av någon anledning hoppade hon av alldeles för tidigt och ja… Jag kände innan att något inte stämde. Att något skulle fel. Och jag hade rätt. Det var då jag svor att aldrig hoppa mer, men här är jag idag…”
”Hur gick det med hästen?”
”Hon bröt höger framben och fick avlivas.” Olles röst var hård på ytan, men Jane förstod att det smärtade att diskutera ämnet. Hon hade själv förlorat en häst hon älskade, hästen Jane en gång i tiden lärde sig rida på, bara alldeles nyligen.
Så den smärtan var bekant. Hennes mammas gamla Connemaravalack hade dött av hög ålder, men det var fortfarande sorligt.
”Jag är så ledsen”, viskade hon.
”Och jag är ledsen för att du kommer att gå igenom det jag gjorde, men Jane, ta mitt telefonnummer. Jag såg dig rida, du är riktigt duktig. Kanske Dollar kan hjälpa dig med.”
Jane var mållös, hon visste inte vad hon skulle säga.
”Jag vet ju inte ens var i landet du bor”, började hon, men nu log Olle igen.
”Dollar är inte på samma nivå som Odette var, så vi kommer nog ses igen. Tävlingssäsongen har ju bara börjat.”
Och PANG sa det, när minnet av löpsedeln där det stod om hur nya superekipaget Olle och Odette slutat sin bana i SM slog henne med rungande kraft.
Hur kunde hon inte ha kopplat det?
”Om jag ska tävla här det närmaste så kommer det bara bli låga klasser”, varnade hon, och såg plötsligt Olle Ewing med nya ögon. Herregud.
”Jag och Dollar kan lätt starta 80 cm utom tävlan”, svarade han med en blinkning. ”Har du funderat på Lysekil om två veckor?”
”Jag är redan anmäld.”
”Jag med.”
”Då ses vi där. Jag tar med Dollar.”
”Gör det, Olle Ewing. Vi ses om två veckor.”
Eldfackla™ 